Kallt. Halvt. Allt.

Det var några dagar efter att min mor blev sjuk. Jag stod vid hennes bädd och ville verkligen se. Jag ville verkligen se min morfar och min mormor, hur de väntade på andra sidan. Att det verkligen var mammas tur att gå nu, precis som de hade sagt till mig, de som jag slet sönder mig själv inför. Jag ville se mormors milda leende och upptäcka att morfar också stod där som en dimmig gestalt. Morfar skulle ha sin gamla filmkamera i handen och mormor skulle vara iklädd sin typiska mormorsklänning. Jag såg ingenting alls av dem. Allt som fanns där var min mor, min kämpande mor. En älva som höll sig fast vid det här livet.

Det var vackert att se
att hon fanns och att de hade fel.
Bortom min egendesignade taggtråd
och försåtligt utplacerade minfält
grät mitt hjärta.
I min värld var allt annat kallt.

Hon ville gå på Incontro den kvällen och jag gnällde tråkigt och trist. Vi skulle klä granen och det var viktigt tyckte jag. Vi grälade. Gick molokna hem efter en kort sväng på stället. Granen kläddes under tystnad och hade den haft makten hade den börjat barra där och då. Sin karriär som julgran tänkte den nog aldrig så. Oavgjort. Hon fick som jag inte ville. Jag som hon inte ville. När vi somnade efter ett tafatt försök att ta fatt det som inte fanns mellan oss, somnade vi med nästan inget mellan oss. Aldrig är du så långt från en människa när du somnar i samma säng som henne och inte vill vara där.

Det var för jobbigt
att höra mitt hjärta slå
en morsekod riktad till mig
där den skrek åt mig att
vakna upp och se ljuset
i mina och hennes ögon.
Så jag blundade och
tårarna blev kloroform
ännu en natt.
Hon försvann
och i min värld var allt halvt.

Min rygg är trött. Jag gick genom staden för tidigt igen. Speeddejtade möten. Åt en lunch som jag aldrig kände smaken av, men där finns ingen avsmak heller. Ingen klagan, kanske en pusta-ut-suck och dessutom är trötthet som blyertsskrift, den går att sudda bort tillsammans med de sura minerna som jag kasserat en efter en. Vi ska prata, säger en. Se till att ni pratar, säger en annan. Här kommer lite gladenergi, piper telefonen. Jag går hem och ryggsäcken är varken ett ok eller bagage. Där vilar orden, det är som en jetpack och jag svävar nästan. Fast på ett ytterst jordnära sätt.

”Kan jag inte få deppa lite”,
säger hjärtat.
”Se det som underhåll.
Jag måste kolla så att de där
dystra kopplingarna håller
om det går åt helvete i framtiden”.
Jag skrattar till svar:
”Skit i det. Nu är allt.”

 

 

3 reaktioner på ”Kallt. Halvt. Allt.

  1. SOM VANLIGT skriver du rakt in i mitt hjärta. Lova Att du alltid fortsätta att dela med dig.till oss vanliga nästan ordblinda i jämförelse.. ALLTID 😉 Kram

  2. @Lotta: Tusen tack. Och vilken härligt blogg du har. Den ska jag titta mycket närmare på.

    @Bittan: Jag lovar. Det tar aldrig slut. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s