Hemkomsten fortsätter

Jag vaknar i en främmande säng, i en stad på andra sidan. Jag är långt hemifrån, men aldrig närmare mig själv än jag är nu.

Och jag reser, mil efter mil, bekvämt nedhasad i ett tågsäte. Jag upplever den inre resan som SJ glömde bort att tala om i tider när de aldrig håller tider.

Rådjuret kördes på och flög förbi utanför mitt fönster, dött och bortkastat utan att tåget ens saktade in. Städerna och byarna utan namn är innehållsrika, fast jag bara ser dem vifta förbi i en svensk sommarparad.

Så mycket händer, vi är försenade på grund av ett signalfel säger den ursäktande rösten, men det finns ingen försening i mig. Bara stillsamt och tacksamt vaskande efter guld i allt jag ser. Även när det är stackars rådjur som körs på.

Himlen är brokig, men det är bara sol där jag sitter. Det är solkatter på hett plåttak och molnen är obekymrat vita, tvetydigt grå eller dystert svarta där de flockas i armador eller tar sig fram som små obeslutsamma flottar i egen konvoj.

Jag vet inte hur många röda hus som finns på svenska landsbygden, men de är aldrig för många. Traktorspåren har smugit fram på nyslagna fält och längs en grusväg, på väg mot en av alla de där gröna sänkorna som bara är skönhet, cyklar två människor. Och jag tänker på vad Tomas Andersson Wij sjunger: ”det är sommar här, hos världens vackraste människor”.

Det är en grön karta som leder mig från Stockholm till Göteborg. Det är vi gå över daggstänkta berg till Bullerbyn och så får vi hallonsaft och kanelbullar som en liten pojke köpt för grindslanten och solen lyser, himmelen är blå, vad det är skönt att leva då.

Det är torsdag och jag reser hemåt, oavsett vart tåget går. Jag kan gå av på vilken perrong jag vill eller fortsätta hur länge som helst. Inget spelar någon roll, allt är bra mycket bättre.

Det blir eftermiddag, det blir kväll. Min resväska rullar lydigt över kullerstenar till en krog. Jag och Abbes pappa byter det aviserade melankoliska vinet mot glada öl och plocktallrikar. Sen, spårvagnen österut. Pojken framför mig är inte framme på länge än, fast slutstationen närmar sig. Han pratar trotsigt i luren, det är de hårda orden, men de små fingrarna som ritar på rutan är den nervösa ynglingens sökande efter någon form av tråd, oavsett färg. Jag vandrar i ett mörkt och slumrande Olskroken. Det är som crescendot i U2:s A Sort of Homecoming: ”for tonight, at last, I am coming home, I am coming home”.

Det är fredag nu – och jag är så oerhört mycket mer hemma nu än i förra meningen. Underbart.