Berättaren och upplevaren

Det var som att jag stod på en avsats redo att kasta mig ut. Långt där nere väntade gårdagens skuggor. Omöjliga att urskilja, ett totalt töcken av vånda, tillbakablickar, meningslöshet, paralyserande längtan och felbeslut. Kring min fot satt bojan. En järnkula i en tung, tung kedja, smidd under nio år. Och varje tår och varje knuten hand som sa att nu får det vara nog hade gjort mig till den enda svaga länken och bara byggt på styrkan i det som höll mig fången.

Så, kanske var det desillusionen och apatin över att ständigt vara en poster, när jag egentligen ville vara en film i 3D eller kanske 5D, som fick mig att hoppa till slut. Skit i om jag landade igår eller till och med mitt i de mörka åren. Där fanns ändå något att hålla fast vid, en drog att inhalera, injicera och vältra mig i. Där fanns kickarna, de där ögonblicken jag brann för så att jag med sekundprecision slutade dricka för att vara redo för nya sessioner.

Efter de åren hade jag sökt, sökt, trott mig finna, förlorat och bara givit upp gång på gång. Men, utåt målade jag världen som clowner gör. Solen var grön, himlen chockrosa, regnet var brandgult och blommorna blommade som bara barnsligt naiva fantasiblommor kan blomma. Ingen såg, jag lät ingen se. Ibland skrev jag första bladet i erkännandet, men alltid med brasklappar, varpå jag förseglade dokumentet med lack, brände det, åt askan och gick till mitt mörker och spydde bort bevisen där ingen kunde se dem – sen målade jag ett surrealistiskt mästerverk över platsen också, för att vara helt säker på att inte bli synad.

Nio år. Det hjälpte inte att jag blev klokare och visare. Jag stod likväl kvar vid avsatsen och så hoppade jag. Tog klivet ut och spred mitt erkännande för vinden.

Bojan exploderade. Kedjornas länkar förvandlades till glittrande sand och föll som stjärnstoft ned i mörkret som små, små bomber. Förvånat såg jag hur allt jag låtit stanna inom mig bara föll och exploderade i mörkret, slet sönder dess struktur, ödelade dess makt och skonade inget av värdelöshet.

Och jag? Jag föll inte. Utan bojan fanns ingen motvikt kvar. Jag lyfte mot ljuset och förstod att jag inte behövde vara Atlas som håller upp andras himmel när jag faktiskt är en himmel själv. Det är okej att lyfta fram sig själv, istället för att sätta någon på sina axlar så att hon ser havet.

Jag lättade, som jag lättade, och i två månader har jag bara tumlat runt i ett universum som är en karusell på ett nöjesfält ibland och ett tåg som skiter i rälsen och kör slalom i lövskogar ibland. Jag minns, jag ser och jag ser framåt.

Gårdagen och gyttret innan dess var bromsolja förr, mitt drivmedel nu. Jag gasar och det får mig att rusa framåt, uppåt, hemåt och kompassen pekar alltid mot ett bättre håll oavsett väderstreck. Drivmedlet förbränns och lämnar inga avgaser. En dag tar det slut, men det spelar ingen roll om jag är framme då – jag bara fortsätter till fots; pulsar vidare i snön eller släntrar längs heta stränder på nakna fötter.

Boken formas, den är min resedagbok. Jag reser till Ingenstans, men det är Någonstans. Jag fyller sidorna med frågorna som förr var rakblad doppade i salt. Nu är de vacker undran och förundran, hopp och förtröstan om att snart, snart, snart vakna i hennes närhet, känna hennes doft och aldrig någonsin sakna igen.

Jag har alltid varit berättaren; skriftställaren och sagofarbrodern, fast också min egen Scheherazade – rädd att inte kunna möta gryningen utan att dö för dess skarpa bila. Mina historier har aldrig varit min historia, bara bländverk och strålkastare riktade mot ett annat håll så att jag fick dö i fred i ett okänt hörn.

Nu upplever jag. Nu lever jag.

Jag är berättaren och upplevaren. Det räcker så – och det räcker hur långt som helst.

4 reaktioner på ”Berättaren och upplevaren

  1. Jag är glad att jag hittade din blogg, glad att jag får vara med på ett hörn som åskådare på din resa. Hur vackert och spännande som helst!

  2. @Calle – tusen tack för att du läser och uppskattar.

    @Plastfarfar – nej, jag tror inte att något är förlorat. Det finns mycket i de åren som jag önskar ogjort, men jag är här och nu, har lärt mig mycket, mår bra och upplevde även mycket fantastiskt fint i livet under de här åren. Jag var kär ett par gånger, har haft fantastiska jobb och så vidare. Däremot har det hindrat mig från att blomma ut helt, så enkelt är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s