Uppe för räkning

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 … och jag är uppe igen. Redo och taggad.

Jag har haft makalöst roligt i flera dagar nu. Tisdagen tillbringades i sällskap av Ölgudinnan och en hel hög vänner på Trädgårn; minifestival med bland andra Band of Horses, Vetiver, Dylan Leblanc, Basia Bulat och sköna duon Steget. Igår blev det en oväntat snurrig kväll på Bar Himmel och Yaki-Da med en räcka av de fantastiska kollegorna. Diskussioner om allt från det meningslösa med versmått – poesi ska vara fri – till skvaller om allt och alla. Hysteriskt bra.

Och ändå var jag förvånansvärt pigg i morse när jag släntrade genom staden för några timmars jobbande innan midsommar tog vid. Det är som om allt som flyter ur mig också ökat på förbränningen. Jag ser smalare ut, det är inte fosterställning dagen efter en blandning som hette duga, och jag är framförallt på gott humör trots en viss baksmälla.

Det finns otroligt mycket hopp om en god fortsättning och de två flaskorna rosé som jobbet tyckte jag behövde ta med mig hem idag kommer förstås att konsumeras i lämpligt sällskap snarast.

Jag har nog aldrig haft så många bra människor runt mig som nu slår det mig – både gamla vänner och nya bekantskaper, som jag är nyfiken på att lära känna bättre, tycks flockas kring mig.

Och jag trivs och släpper ut min värme. Det är en sorts självklar värme, förstår ni, men en bättre sort än förr när jag omedvetet sökte upp folks problem och vältrade mig i dem för att vara den fina vännen. Jag finns där för dem nu, om de behöver mig, och jag vakar över de jag älskar – men, jag jagar inte de där kickarna längre. Istället sträcker jag på mig, borstar av spindelväven och släpper fram mig allt mer och mer. Min värme räcker till alla, men kan också spridas på ett bättre sätt – ett sätt som gör att jag kan återvinna den fullt ut och ge mer av mig själv samtidigt som jag har obegränsat värme när det blåser kallt runt mig också (för det gör det förstås, jag lever inte i en värld där luften är uppåttjack, det kommer grått även när världen målas i bjärta färger).

10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 … det finns inget som är noll nu.

Jag tänkte intensivt mellan skratten i går och i förrgår. Varje gång jag såg en vän i ögonvrån eller i hela mitt synfält så var det som att jag tog en bild, skrev ut den, plitade ner vännens namn plus ordet vän på bilden och sen satte upp vartenda foto i ett gigantiskt galleri i hjärtat.

Orden, samtalen, överdrifterna, tråkningarna, drömmarna, ärligheten och komplimangerna flödade … klick, klick, klick, klick, klick … Så många bilder, så många kodakögonblick.

Det har varit mycket ett tag, som det alltid är innan semestern. Nu ser jag 2,5 veckor där det saktar in och ger ännu mer tid till skrivandet, socialiserandet, vin med gamla och nya vänner, resor, lååååååååååååååååånga promenader i Delsjön för att hitta ännu vackrare nycklar till framtida berättelser, kaffe sittande på en sten vid Västra Långevattnet, havet, gräsänder och så vidare.

Det har varit mycket, men jag har haft energin och när den velat tryta har jag bara tittat mig i spegeln och sett glöden i mina egna ögon – och sen kört på igen. Det har kanske varit för mycket, men så jävla bra och i veckan fick jag slappna av, lyssna på musik, bli behagligt full och omge mig med några av de finaste.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 … framåt, framåt, framåt.