Att käka frukost och istället för morgontidningens trötthet välja Heidenstams dikter som lektyr har sina bieffekter – i mitt fall en lång promenad i mitt älskade Skatås; det är helt enkelt omöjligt att inte vilja ge sig ut i den svenska naturen och hitta skönheten efter en överdos av jag längtar stenarna där barn jag lekt.
Vid backen mot skogen möter jag två kvinnliga poliser till häst. Hon till höger är ljushårig, ler och säger hej när de skrittar förbi. Hon är så söt att jag helst av allt vill svara ja direkt.
Jag tar av mig solglasögonen när backen leder mig in i ett skimrande liv. Att ha dem på mig i en värld där varje alldaglig dunge rymmer fler nyanser och tolkningar av grönt än den mest fullständiga pms-skala vore ett brott. Min iPhone sover i fickan, lurarna ligger hemma. Att lyssna på musik, förvisso bra sådan, när fåglarna sjunger överallt vore så patetiskt.
Plötsligt möter jag löpare som kommer ut från sidovägen, strax innan Svarttjärn. Jag vill gå den vägen, men är rädd att bara komma till en vägg och slutligen få bevis för att löpare kommer från en annan dimension och att de egentligen är på jakt efter sådana som mig; flanörerna, upplevarna och berättarna. De vill ta mig, förvandla mig till en av dem. De vill att jag ska bli en av de aldrig sinande medlemmarna i paraden av silly walks och snubblar-nästan-människor som fyller spåren. I stort sett alla joggare som möter mig har en jag-vill-dö-min samtidigt som de ler tappert och förmodligen upprepar mantrat det här är bra, det här är bra, det här är bra för sig själva. En enda av dem har ett glatt leende när hon rusar förbi. Hon måste vara psykopat.
Svarttjärn är buteljbrun i ena änden, men förföriskt blå på lite avstånd. Det är dock lika buteljbrunt på andra sidan när jag korsar vattnet där gräsänderna bor och ger mig in i en djupare skog. Ormbunkarna och gräset skänker ett trolskt, nästan dimlikt ljus till marken mellan träden. Kanske dansar trollälvorna squaredans där i gryningen när ingen ser.
Två män med kikare letar fåglar. Gruset knastrar under mina fötter. Det är så rogivande. En pappa skjuter en barnvagn framför sig och visslar högt. Fåglarna räds inte konkurrensen. Till och med de torkande pölarna med dy visar någon form av skönhet den här dagen.
Vid sjön bjuder en åldrande dotter sin urgamla mamma armen och för henne till det stora blå. Kanske en av de sista somrarna. Jag möter en man, vars son dog för alldeles för många år sedan. Han har aldrig sett glad ut sedan dess, men ändå tror jag att solen värmer hans panna något och att vinden smeker fram lite ljusa minnen emellanåt.
Längs vägarna växer oplockad nässelsoppa och här och där har oförklarligt kraftiga träd knäckts av vindar medan spädare grenverk förvånat tittar på, kanske lyckliga över att de lever, kanske inte alls medvetna (jag vet så lite om träd).
En cyklande familj diskuterar. Anföraren, minst sex-å-ett-halvt-år gammal, menar att de borde åka till Thailand för att kolla på djur och invändningarna om att det finns djur här bemöts med: men inga apor.
Jag går i en värld där inga statusuppdateringar kan läsas. Jag kan inte gilla något som sägs i en annan värld. Här står inga tweets skrivna någonstans. Jag vet inte vad någon annan gör, tycker, vidarebefordrar, tipsar om och så vidare. Jag vet inte var ni är. Jag är inte incheckad, men nedkopplad, avkopplad och mentalt otroligt uppkopplad. Det krävs blott en vindstilla vind för att sopa bort den första tanken på jobbet. Inget annat än här finns i detta ögonblicket. Det är total frid.
På övergångsstället, där skogen föst ut mig, står en joggare och väntar på grön gubbe. Det ser så märkligt fånigt ut att jogga på stället. De gånger jag förförs av lusten att känna blodsmak och se mitt liv passera revy gör jag det i skogen.
Den sista biten, över vackra Östra Kyrkogården. Hennes trötta, men kärleksfulla steg när hon går till hans grav, häller vatten på de välskötta blommorna och krattar lite. Han dog i ett annat årtusende, men kärleken hon häller på hans minne är lika levande som då.
Det är en vacker dag. Det blev inget diktande à la Heidenstam, men promenaden var magiskt bra som alltid i Skatås. Jag skulle tro att det blev cirka 1,5 mil till fots. Enligt mina ömma tassar var det fjorton mil, men de ljuger rätt ofta för att få ett litet bad extra.
God afton.
Word up, Anjo 
Det där med att vara off The Net är ganska skönt ibland. Ibland(!) ångrar jag min Smartphone.
Det är intressant, Plastfarfar. Jag är extremt online (hela arbetsdagarna och rätt ofta på fritiden). Ibland har det blivit som en betingad reflex att fiska upp luren och kolla mejl, facebook, twitter och så vidare. Men, i takt med att jag hittar mer och mer av mig själv så blir stunderna i de sociala medierna kortare. Jag kommer på mig själv att vilja så mycket annat – att det inte räcker att bara snurra runt där, varv efter varv. Otroligt skönt.
När man trivs med sig själv behöver man inte fylla ut livet med trams.
Att vara är nog.
Så är det i sanning, Calle. Väl talat.
Sent ska synderskan vakna.. Men jag lovar att jag inte är psykopat, bara så pass hälsosamt knäpp att jag klarar av den här galna världen, bl a dem jag möter på milslingan som håller på att krocka med en gran för att de ‘måste’ hålla sig uppdaterade. Och så gillar jag att jogga. 🙂
I ärlighetens namn är det förstås trevligare med glada joggare än de som ser ut som zombies. Och att uppdatera sig när man joggar är klart värre än leenden, förstås 🙂