Bultar. Bråkar. MÅSTE.

Idag är en dag när jag minns. För första sommaren minns jag dåtiden utan rädsla. Somrarna under åren i sekten var otäcka i sin övertygelse. Jag gick så för jävla hårt in i rollen. Vi möttes varje dag, låtsades att vi växte varje sekund och för att få värre, fler, större och häftigare kickar bastade vi och ökade på trycket med niacin. Vi exploderade gång på gång. All ångest, allt förr, alla knutar och alla stenar sprängdes. Gång på gång. Men, varför måste stenar sprängas gång på gång och varför kom de alltid tillbaka större än förra gången?

Vi förlöstes om och om igen. Grattis, det blev ett dödfött barn igen! Men, försök gärna att gänga fram ett nytt direkt. Så ja. In och ut, in och ut. Nu kommer det. Nio månader? Äh, här föds kungar så fort de kramar händerna lite och skriker ut lite skit. Åh, herregud – här kommer barnet, det är stort, det är större … det är en jävla ballong som bara exploderar och sjunker ihop i en gråtande och meningslös hög. Igen. Är ni kåta på att försöka ytterligare? Tänkte väl det.

Vi var filosofiska kraschdockor som sprang in i väggen och dog, dog, dog. Sen satt vi där igen med döda flin och trodde att vi var trapetskonstnärer högst under cirkustältets tak. Att allt ljus var på oss och att publiken hänfört applåderade vår storhet. Egentligen var ljuset sökarljus som försökte lokalisera vilsna skuggor som flög utan gps och radar i det mörkaste mörkret. Och publiken var våra älskade familjer och vänner som skrek vårt namn i en stum ekodal. Olikt Ikaros kom vi inte för nära solen när vi prövade vingarna – vi flög rätt in i de stjärnlösa nätterna, mot himlar där inte ens moln fanns och kunde tala oss tillrätta. Så vi flög vidare ut i mörkret, bländades av mörkret och trodde vi såg solen i dessa rätta färger.

Jag blundade mig igenom somrarna då, på sätt och vis. Mina sidor rymde aldrig kärlekens röda bläck, den lätt darrande längtan jag nu författar i varje andetag. Min lust var klinisk, fast iklädd en maskeraddräkt så att jag kunde bli en gycklare i tron att jag var en Romeo.

Det fanns ingen fågelsång, inga av de gröna små äpplen som Monica Z sjöng om, ingen sol, ingenting. Allt var bara jakt på kickar, fler kickar, värre kickar och så vidare.

Jag jagade upplysning i ett totalt mörker. En vansinnig jakt för att befria sinnet. Jag var egentligen frisk, men tryckte i mig placebo tills jag var så sjuk att jag föll i koma i många, för långa år. En skrivande zombie som jagade efter hjärtan att älska, istället för att vårda mitt eget blev jag.

Det var då. Nu är nu. Men, då bultar i mig. Minnena bråkar. Jag måste släppa ut dem, sommarmonstren. Så jag gör det och jag minns utan rädsla, ser dem förintas och dö som de borde gjort för länge sedan.

Jag är inte rädd och blir bara starkare, men hade du funnits här just nu hade jag tyst krupit in i din famn och stannat där … och du hade smekt mitt hår och viskat; det finns inga monster. Och du hade haft rätt, men det fanns monster – herregud, vilka monster det fanns. Då.

 

 

2 reaktioner på ”Bultar. Bråkar. MÅSTE.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s