Halvtid: Anjo vs. då 20-0

Det känns så jävla länge sedan. 1 januari och en beslutsamhet som var lika fast som kroppen var skakig. En nyårsdag när alla lovar runt och håller tunt. Jag ville aldrig ramla omkull mer, aldrig stå där klockan tolv och höra klockan slå sönder de sista sekunderna av ännu ett år där jag nästan-levde. Inga löften kom över mina läppar, men inåt lovade jag mig själv att nu ska du fan få födas igen.

Jag började kravla. Försökte slå bort sorgen med ett basebollträ av balsaträ, insåg det meningslösa i det när jag satt i ett hav av splitter och började långsamt att tälja ett nytt av det starkaste trädslag som finns.

Hopplöshet blandades med det där obändigt uppkäftiga hoppet. De hade alltid delat våningssäng, men på något sätt fick alltid hopplösheten tag i underslafen och kunde styra när rullgardinen drogs upp och släppte in ljuset.

Jag lutade mig mot väggen istället för att gå in i den i januari, men inte ens mitt basebollträ kunde riktigt slå sönder den. Jag fixade sprickor, hittade glipor av ljus, skymtade ett tidlöst augusti och ville, men visste inte hur.

Januari, februari, mars sprang förbi. Jag hakade på, tog ledningen och började förstå. Ska jag leva får jag inte vara död, inte hur länge som helst.

Grubblerierna, min ständiga aftonsång, höll mig inte vaken längre. Vanmakten fick allt svårare att ruska liv i mig och väcka mig ur en vacker dröm som ville glida in i verkligheten och regisseras av mig istället för att bara få härja fritt när jag blundade bokstavligt och inte bara bildligt.

Jag visste, men ville inte veta, fast ville det förstås ändå, men vågade knappat erkänna det. April kom, ljuset kom, värmen slog emot mig. Strax innan påsk gjorde jag slut på lidandet, gjorde en Jesus 2.0 på ett par timmar; bar mitt kors, hängde upp mig själv, slog in spikarna, stack mig i sidan, skrek på min fasad att den hade övergivit mig, lutade huvudet nedåt, slöt ögonen, slutade existera, begravde allt som varit mina bromsklossar i det öppna och stod upp som en ny man på den första uppskattande kommentarsraden.

Jag högtryckstvättade min själ, slet det ruttna från mina ben, massakrerade smärtan utan pardon och smekte sen varje nervtråd i mitt nya jag, som vore de spunna av skiraste silvertråd. Allt jag alltid skrivit om hur vi är sköra som såpbubblor och förtjänar att hållas ömt och försiktigt fick äntligen omfatta också mig själv. Jag tillät mig att bli en av maskrosorna jag älskar så. Jag vågade se mig själv i spegeln och tro att de vackra bruna ögonen där var just vackra och inte en skrattspegels spratt.

Och maj kom. Träden doppades i mörkgrön färg och planterades om i ett nafs. Jag gick lättare, utan sekten som min fotboja, utan pizza och ostbågar som ett frossande sätt att fly och sen somna med magknip som ett rätt uselt försök att överrösta hjärtats högljudda gråt.

Lika stark och stor som nu, lika liten och rädd var jag innan allt exploderade. Nio års vändande bort vändes tillbaka i en yster resa där varje station var värd att stanna på, men ändå rusade tåget fram i expressfart. Vi är nio år försenade, men kommer att komma fram, mässar konduktören gång på gång och jag vågade tro på orden.

Juni, halvtid. Jag har aldrig varit här förut, men är totalt självsäker och har druckit så mycket självförtroende att jag rimligen borde spricka – men jag är inte uppblåst, för jag har aldrig sett på mig själv så ödmjukt uppskattande och lyckligt ärligt heller. Det finns ingen spelad självgodhet och von oben som är där för att dölja att jag egentligen ligger platt på marken. Det bara är tro, hopp och förväntan. Jag ser mina brister, men de är mina. Nog om dem.

Allt är förändrat, trots att allt är detsamma. Jag har ännu inte henne i livet, du håller inte om mig när jag är trött eller ivrig. Men, jag har något annat – mig själv och min tro. Det undrar jag om jag någonsin haft, undantaget korta perioder – eller de stunder då jag stått på scen och predikat min förträfflighet och lycka bakom ett tjockt lager teatersmink; duperat en publik att tro att jag är klädd i den finaste manteln när jag äntligen är en stupfull clown i kejsarens nya kläder.

Scenen är densamma nu och ni ler och applåderar, men jag har inget manus längre. Inget står skrivet, allt är nu, improviserat och sant. Tydligheten och blickarna du får är min tydlighet och mina blickar.

Jag är den jag är – tog bara 39 år att förstå det fullt ut. Jag har förlorat mycket tid, på ett sätt, men jag har vunnit mig själv. Det finns ingen ånger, allt som varit är steg på vägen hit.

Om du såg mig nu skulle du kanske säga: Du är inte den jag blev kär i. Och jag skulle svara: Nej, nu är jag mer än mina vackra ord, en poetisk längtan och ett flyktbeteende. Jag är allt jag säger och skriver och mitt leende lovar saker jag aldrig kan säga, bara visa; det finns ingen fasad och känner du en banan i min ficka så är det för att jag är glad att se dig.

I morgon börjar andra halvåret. Det första var en rejäl utrensning, nu börjar nästa resa. Jag har spänt fast mig i min lilla lådbil och packat ned barkbåten i bagaget ihop med rymdraketen. Man vet aldrig vart resan bär, men jag är på väg och ritar kartan i varje sväng. Det känns förbannat bra och du är så otroligt välkommen att hänga med. Jag lovar att aldrig återvända till då.

Halvtid. Anjo vs. då 20-0. Nu dricker vi lite sportdryck och ökar farten.

God afton.