Sexutbildning med sjuåring

Redan i fredags insåg jag att jag sagt ja till minst en sak för mycket. Jag skulle dels dricka öl med mina polare, dels hjälpa lillebror flytta på lördag morgon. Jag genomförde båda. Den senare detaljen var något tuffare.

Belöningen blev dock att jag fick tillbringa helgen med T, J och lille Wille i deras nya hus. ”Det som slår mig är att här är så mycket himmel”, sa brorsan när vi satt på altanen på eftermiddagen och just hade avslutat del ett i helgens grilltrilogi. Han har rätt. De bor otroligt fint, med skog, dalar och massor av möjligheter att upptäcka fantasivärldar och magiska grottor inom gångavstånd.

Laguppställningen förstärktes sedan med två brorsbarn till, sjuåringen och tioåringen. Fotbollsmatch följde och självklart sköt svägerskan en boll rätt på min [censur]. Jag såg mitt ej påbörjade familjeliv passera revy och rullade några varv. Mer grillning följde, diverse jidder, godisorgier och en god natts sömn.

Frukosten avklarades raskt i morse och sedan ville sjuåringen skoja: ”Give me five”, sa han och vi slog förstås ihop handflatorna. Sedan ville han att vi skulle skalla varandra lite lätt, vilket i och för sig var en dålig idé bara det, och drog till med: ”Give me head”. Utan att vilja bli explicit försökte jag styra undan ämnet, men sa sen, efter ett frågebombardemang från båda ungarna, som den ansvarsfulla farbror jag är, att det där fick de diskutera med sina föräldrar, men att de inte skulle använda uttrycket.

Allt glömt, trodde jag. Sedan kom deras föräldrar och naturligtvis ställde tioåringen frågan när vi satt och grillade lunch. Mamman är en skrattglad tjej och hade lite svårt att bli allvarlig. Till slut kände jag att jag nog fick ge ungarna en språk- och sexutbildning och sa att det betydde att man pussade på snoppen. Jag vet inte om ungarna eller mamman skrattade mest, men när allt verkade lägga sig, då bestämde sig den ömma modern att hon ville ha lite mer att äta och vände sig mot storebrorsan med orden: ”Give me meat”. Hon började förstås att gapskratta och när två barn frågade vad det betydde bestämde jag mig för att jag inte skulle engagera mig mer i dag.

Helgen avslutades med födelsedagsmiddag hos ett tredje syskon. Fantastiska, nyttiga och färgrika sallader väntade och jag slog mig ned på en soldränkt altan tillsammans med de andra och fem minuter senare så …

Resten av kvällen förflöt i ett ganska varmt hus där alla närvarande syskonbarn naturligtvis fann det absolut nödvändigt att starta en orkester och spela, något ostämt, en och annan rätt outhärdlig sång. Fast, de var förstås bedårande söta så farbror/morbror log tappert samtidigt som jag längtade hem till stora staden igen.

Nu, en kopp te och lite skrivande. Fick några bra timmar i förmiddags, mellan lek och diverse stryk (ettåringar har bra tryck i nävarna och använder gärna tillhyggen), och ska nu fortsätta på boken. Den artar sig våldsamt bra.

Give me head? Jesus, give me strength …

Frihet, mer frihet

Det börjar bli vardag igen. Lite mer än tre månader har gått sedan jag slet av clownmasken, sjönk ned för att omedelbart lyftas upp igen – av andras omtanke, av min egen nyfunna tro och styrka och av det självklara i allt fint jag äntligen såg omkring mig.

Alla dagar är inte bra. Ibland verkar krukväxten i mitt fönster svartvit innan jag till slut öppnar ögonen tillräckligt för att se att dess grönska skiner ännu en dag. Jag får allt mer sällan återfall i gamla mönster och det kompakta motstånd som fanns i mig, en slags själslig blodpropp, är mest grus och rester nu. Men, det finns ögonblick och timmar ibland. Då springer frågorna fram ur sprickor och vrår i mig. Retoriska frågor, dumma frågor, navelskådande resonemang, cirkelargument – alla utrustade med ett tjockt klister som vill slita ned mig.

Det är som alla monster i garderoberna och under alla sängar inte förstår att skräcken inte finns där; att de inte kan slita sönder mig igen och lappa ihop mig, för att sen slita mig i bitar igen. Det går inte. Jag är en helhet nu. Jag har synat deras kort och de hade ingenting, inte ens jokrar. Deras bluff är avslöjad, men de fattar det inte fullt ut ändå. Jag har överseende med det. De kan få jävlas bäst fan de vill. Jag är redan utom räckhåll.

”Jag önskar du kunde säga de där orden”, sa en vän. ”Jag önskar jag kunde säga de där orden”, sa jag. Sen, när vi var på varsin sida av min stad, och jag stod ensam på balkongen, fanns bara tystnad. Jag kunde inte säga de där orden. Inte till henne vi pratade om. Att ta hennes hand hade varit den vackraste skymningsbilden och natten hade varit värd en egen sång, men något inom mig visste att gryningen så förtvivlad skulle bli.

Bådas vår längtan förtjänade bättre än det, att gå varandra till mötes för att pappret sa att det var rätt. För några månader sedan hade det mördat mitt hopp, än en gång. Aldrig hade varit min tanke när jag och kärlek dök upp i tankarna. Nu finns bara ett leende på mina läppar och allt varmare tankar om henne. Hon är en strålande stjärna som jag älskar, men inte så. Det går inte att leva resten av livet i en trotsig blinddejt när vi har öppna ögon och ser det vi ser, även om vi önskar annorlunda.

Halvtid idag. Halva semestern över. Halva kvar. Hela livet att nå fram. Det har gått tre månader och tio dagar (tror jag) och så mycket har hänt, även om kortversionen är densamma.

Jag är fortfarande singel, längtar efter att få vakna varje dag med du som blir min och som jag vill tillhöra utan förbehåll, men jag vänder mig inte inåt och skriker det så att bara min stackars själ är den ende, uttröttade och sorgsne åhöraren. Jag har slängt skygglapparna, lagt undan solglasögonen, och rätat på en trött rygg så att hjärtat får fritt spelrum i mitt bröst. Jag andas ut min varma längtan istället för att dra in den kalla sorgen i mitt bröst.

Ibland måste jag nästan fjättra mig själv, ta en lugnande stund där jag stannar upp, för att inte det ska bli för mycket. Jag vill och jag gör, jag gör vad jag vill, jag vill allt jag gör och så mycket mer. Det finns så mycket att vinna och ingen tid att förlora.

Det spelar ingen roll om det är skrivande på den stora romanen, ölande med polarna, promenader i magiska Skatås eller bara tillredning av hallondijondressing till en god sallad. Jag känner bara frihet, mer frihet.

Jag tror fan livet förför mig och att jag skiter i allt vad säkert sex heter. Och, hur märkligt det än låter, så blir jag bara mer och mer lustfylld inför livet när världen är ond. Det får mig att så mycket starkare se allt det vackra och ta vara på det.

Dusch nu, sen öl med polarna, flytthjälp i morgon bitti (just då kan nog livet kännas orättfärdigt) och sen ytterligare två veckor av goda vänner, kalas, skrivande och så Way Out West som en tvådagars prinsesstårta på allt det. Det är en skön tid. Jag är jäkligt nöjd med nästan allt.

Frihet. Mer frihet.

 

 

Är vi som löv?

Om alla fina är som löv
på ett och samma träd
Kan någon ärligt säga då
att ett löv vackrare är
än ett annat?
Peka på ett enstaka löv,
och utan tvivel förklara
att utan det vore trädet finare
Vem skulle kunna göra det
när alla löv så fantastiska är?

Några tittar fram innan solen
skickat ut inbjudningskort
och försvinner innan de slår ut
De är saknade, älskade,
men hågkomster av vad vi haft
och får om några grader

Andra ger insekter liv,
för alltid dolda
bakom en spunnen gravsten
som glimmar i silver,
Aldrig kan den fördunkla
vår leende fantasi om
hur gröna de hade blivit

De flesta målar en vägg,
himlens komplementfärg,
och följer oss, stilla vajande,
varje varm sommardag
Säg mig,
hur kan ett löv vara finare
än något annat,
när alla är unika,
fast så otroligt lika

Hösten skiljer ut dem,
skänker dess egna kulörer
Men, säg mig,
finns det då något löv
som är vackrast?
Vilken färg är varmast?
Hur fattigt vore inte trädet
om det gömde de andra?

När löven faller blir några
lövhögar till barnens lek;
finns det ett bättre sätt att dö?
Andra ramas in som minnen ,
på väggar där de alltid strålar
Andra samlas ihop, förmultnar
och föder nästa sommars löv

Och hur jag än vrider
och vänder på det
Om vi är som löv;
hur kan vi säga
att ett löv är vackrare
än något annat?
Hur kan vi veta det
om vi inte sett alla löv
och dess skönhet?
Och, vore inte trädet
naket och sorgset
om inte vi alla fick
vår plats på dess grenar?

 

 

Dessa #€%#” solglasögon

Jag tror numera att min brorson William (lite drygt ett år ung) är världens smartaste individ. När helst jag lyfter upp honom och har solglasögon på mig så rycker han prompt av den.

Efter en lång promenad idag förstod jag slutligen det kloka i detta. Jag vet inte om det var när jag mötte den coola flickan vid kyrkogården som vände huvudet åt mitt håll, eller när jag mötte den söta damen på sin vingliga cykel som också vred på skallen, men någon gång under promenaden slog det mig:

Hur många vackra ögon får aldrig se andras leende ögon på grund av mina och andras solglasögon?

Hur många får aldrig slänga det där ögonkastet till varandra för att sändaren och mottagaren är dolda bakom svarta, ogenomträngliga plattor?

Hur många ‘det vore spännande’ blir aldrig tänkta för att vi, så fort det älskade ljuset kommer, ljuset vi längtat efter hela vintern, gömmer våra ögon för det, och inte bjuder in alls?

Jag har inget bra svar på mina frågor, men nu går jag ut och träffar vännerna. Utan solglasögon. Det blir finast så.

 

Så underbart omålad

Jag tittar in i logen där jag aldrig levde, bara dog.
Ointresserat fingrande på gulnade bilder av mig själv.
De där bilderna som verkligen stal min själ.
Att föra fingrarna över dem är som att läsa blindskrift.
Jag hör ord och meningar inom mig, saker från förr.
Men hur jag än stirrar på bilderna ser jag ingenting.
Bara ingenting alls, bara ratade och kasserade bilder.

Där står jag, i värsta clowndräkten, datum okänt.
Och ler falskt genom lager av billigaste teatersminket.
Applicerat av en darrande hand och resultat blev därefter.
Jag minns inte ens pjäsen, men jag tror den spelades länge.

Och där, en annan kväll – eller förmodligen mörk natt.
Jag i en medeltida gycklares dräkt, med trasig gitarr i min hand.
Poserar fånigare än stjärnorna i slå-i-dörr-sängkammarfarserna.
Står med ena foten intrasslad i en stege och den andra mitt i klaveret.
Det måste varit när jag satte upp Romeo utan Julia.
En publiksuccé som fick applåder av kritikerna.
Tyvärr fick den aldrig tummen upp av henne.

Jag slänger bilderna i papperskorgen som aldrig tömdes förr.
Blåser bort dammet från spegeln jag stirrat in i, eller gjorde jag det?
Kanske var det bara artisten och imitatören som satt här?
Var var jag då, var var jag under alla dessa år i min egen loge?
Jag tittar på mitt trötta dagen-efter-ansikte, lätt orakad är jag också.
Ögonen är lyckligt öppna, trots att de saknade sömn i natt (igen).
Av gammal vana tänder jag spegelns belysning.
Den ramades in av lågenergilampor långt innan de uppfanns.
Jag tittar mig förundrat omkring i ett så obekant rum efter alla dessa år.

Planscherna där mitt namn stod överst är nedrivna av icke-beundrare.
Några få rester sitter kvar under häftstift, men skvallrar inte om något.
På dörren har någon stulit stjärnan och guldbokstäverna i mitt namn.
Jag vet inte hur, men någon har suddat ut mitt förflutna rätt så effektivt.
Det är inte tidens tand som bet ifrån, kanske blev förr bara tandlöst till sist?

I helgen, när ondskan raserade sommaren en liten stund.
Då ville jag återvända hit, om så bara för en återföreningsturné.
Jag och ensamheten sommaren 2011 – endast en kort period.
Kom och köp biljett till min stand-up-comedy och kura-ihop-tragedi.
Att få vara en roll igen, att få blunda bort det där svarta – oh, så skönt.
Men så slog hjärtat dubbelslag och jag gick hit för att låsa skiten.

Den krossade illusionens sminklåda har torkat ut, och jag ler.
Jag kunde ändå inte sminka clownen när jag tittar på mig själv.
Och hur kan en allvarligt glad man förvandla sig till narr på riktigt?
Trots ondskans vansinne vill jag inte någonsin bära krigsmålning.
Så underbart omålad är jag, förblir jag och reser mig upp på alla sätt.

Jag släcker lamporna till spegeln som aldrig reflekterade mig.
Kommer ihåg att ta med skräpet i papperskorgen, låser dörren.
Nöjt går jag med lätta steg nedför den gamla korridoren.
Förr var den här vägen Via Dolorosa, nu är den sju-åtta steg.
Jag kastar en blick mot scenen där jag stod en evig natt.
Scenen gapar lika tom som när jag stod där och kunde replikerna.
Ingen publik sitter i stolarna och applåderar det olyckliga slutet.

Jag öppnar dörren och lämnar teatern där jag alltid dog.
Skräpet slängs i närmaste soptunna och jag tar ett par steg till.
Jag går rätt in i min själs trädgård via mitt tivoli.

Jag är så underbart omålad. Aldrig har jag haft mer färg än nu.
 

Så mycket kärlek … noll hat

Långsamt återgår jag till det lyckliga efter att i två dagar ha slagits omkull av ondskan, sorgen, vanvettet och det vidriga som är en del av den mänsklighet som jag trots allt älskar så enormt.

Det började försiktigt igår när jag såg intervjuerna med boende runt Utöya. De som kastade sig i sina båtar och utan att tänka på sina egna liv körde ut och räddade barn och ungdomar i vattnet. Deras berättelser, skakande, men så underbart vackra i det här galna. Hur de körde varv efter varv och tveklöst födde tårar av lättnad och glädje istället för att långt fler familjer skulle få återse sina barn på ett bårhus. Där började hjärtat slå igen.

En god natts sömn på det och plötsligt börjar det sjunka in på ett bättre sätt. Jag uppdaterar inte nyheterna en gång i minuten. Det skär i mig att tänka på allt som hänt, men jag hör och läser äntligen det som Deeped citerar i sin utsöka bloggpost:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen.

Kanske är det också symtomatiskt att gårdagens våldsamma regn nu efterträtts av en ljusare sky. Det som igår var nästan ogenomträngligt grått är nu en mulen himmel, men där solen trycker på så att det nästan är omöjligt att titta mot den utan att det kittlar i ögonen.

Mulet, ja. Min allra bästa norska vän älskar när svenska meteorologer säger: Det är mulet i hela Västra Götaland. Det är något mysigt med den frasen, tycker hon. Och hon mår bra. Vi hade kontakt i förrgår, när det fortfarande var ett hemskt bombattentat och jag ännu aldrig hört ordet Utöya.

Det är söndag. Jag har tre veckor kvar på min semester (22 dygn om vi inkluderar pågående dygn) och jag älskar så mycket och så många. Det är den känslan som sakta får mitt hjärta att varva upp och pumpa runt livet igen.

Jag älskar min familj, Ölgudinnan som jag ska liva upp dagen med, M som kan få en gråsten att skratta, J som verkar bo på Kino numera, Partyprinsessorna som kanske är lite off the grid idag, D och E som grillar och gillar allt, de ständiga vännerna på läktarna, krogarna och resorna överallt, kollegorna som jag inte ser på några veckor än (vilket är skönt trots allt), alla som jag mött i sommar och inte känner riktigt bra (än), alla kontakter/vänner i olika nätverk, alla som läser det här, gräsänderna, S som jag aldrig ser (men som gav mitt älskade skrivande nödvändigt bränsle i våras), tankarna i mitt huvud, leendet jag allt oftare hittar, orden som flödar ur mina händer, morgondagen, nuet och så vidare … och så vidare … och så vidare.

Det finns så mycket kärlek. Jag känner den vibrera och älskar känslan. Jag har så mycket kärlek och noll hat. Det finns ingen plats i mitt hjärta för att låta denne massmördare svärta mitt blod. Varken han eller någon annan ond når dit. Jag förstår dem inte, krävs det ska jag försvara mig och de jag älskar mot deras angrepp, men deras hat kan aldrig blandas med mitt blod.

När jag skänkt min kärlek till alla jag älskar finns ändå oändligt mycket hjärta kvar. Det kan aldrig annekteras av hatet. Det som återstår ger jag till alla som drabbats, alla de jag aldrig mött, de som inte har ett namn för mig, men som mördades av hatet. Det jag har kvar ger jag till dem; alla på Utöya, alla i Oslo, alla i all världens oroshärdar, den lille pojken som mördades i Umeå, Elin som mördades i Göteborg, alla som sprängs till döds av alla sidor i alla krig, alla som älskar och förtjänar att leva.

De får mitt hjärta, hatet får ingenting.

 

Tårar, tröstlöshet och tro trots allt

När så många vackra försvinner
då är jorden rundare än någonsin
Hur jag än går
kan jag inte annat än att ramla av
och falla genom ett märkligt tomrum
av sorg och uppgivenhet

Osynliga grenar av hopp
som jag famlar efter och inte når
När jag till slut finner dem
är de rosor som förlorat sina blad
och bara har vassa törnen kvar

Solen vill inte gå upp idag
av respekt för alla stjärnor
som orättvist fötts
för att någon ville
dekorera sitt svartaste mörker
I den rymden finns inga skratt
bara ekot av en ledsen trumpet

Långt efter att skotten slutat
Långt efter att de chockades skrik ebbat ut
Långt efter att ambulansers sorgsna sirener
och helikoptrars uppgivna budskap
om att vi förlorat ännu en dröm ej hörs
Så hör jag tystnaden och tröstlösheten i mig

Tårar faller för änglar utan namn
Och jag vänder mig mot himlen som sover,
slår ut med armarna och undrar: varför?
Det finns inga svar
Inget kan förklara hur ett mörker
kan stoppa drömmar utan att ens fundera

Hur många drömmar avbröts i natt?
Hur många filmer får aldrig ett lyckligt slut?
Hur många mardrömmar tar aldrig slut?
Hur många gånger ska vi fråga detta
innan vi förstår och förändrar oss?
Hur många ska vi förlora innan vi vågar låta
vår broder och syster leva bredvid oss?
Hur mycket blod ska flyta innan vi drunknar
eller lär oss att inte spilla det?
Hur många oskyldiga ska sluta sina ögon
innan ondskan sluter sina och sänker vapnet?
Hur många gravar ska vi gräva
innan jorden säger att det räcker nu?
Hur många oförståeliga vansinnesdåd krävs
innan vi säger farväl till hatets väg?
Hur många skratt på vår planet måste mördas
innan vi tröttnar på att gråta över våra döda?

Och ändå,
sekunden efter att jag önskat en rymdraket
och bränsle nog att åka
så långt bort stjärnkartorna vet
och lite till,
så vet jag att vi vinner

Jag ser det i den gamle mannen
som stapplar i ösregnet i Majorna
Och i den ännu äldre med rollatorn
som kämpar i samma regn
Och i barnet som leker glatt
och drar sin egen lilla rullväska
Och hos grannarna på balkongen mittemot
som vänslas lite lagom offentligt
Och hos alla vänner som pryder sina bilder
med flaggan för att minnas ljuset
Och bland alla som delar sorg och tankar,
men också anar ljuset överallt
Och i de som finner meningen
även när tårarna kör i skytteltrafik
Och i de fantastiska människor som gör allt
i bombade regeringskvarter och på Utöya
Och i varje andetag i allt jag och de jag älskar är
och i allt det ljus vi alltid ger varandra

Så många drömmar avbröts
av ett enda mörker
Så många fler drömmar finns överallt,
allt för många för all världens mörker

Drömmar avbryts
och övertas av mardrömmar
Men, de kan bara skugga fortsättningen
aldrig allt det ljus som redan fötts
och det ljus som alltid brinner i oss
Mörkret är bara temporärt
även när det är som starkast

Det är min enda tro
och den övervinner allt,
även idag,
även denna vidriga dag

Sov gott, okända norska änglar