Robotar, luftslott och ritningar

När jag var liten byggde jag robotar. Kropparna var lastbilsflak från utrangerade leksakslastbilar, huvuden tomma teburkar i plåt och till ögon valde jag alltid träklossar med bokstäver och siffror på.

Jag byggde upp en egen värld, ett barns fantasi och upplevelsecenter. I Lombenskåne var Västra Björkstad huvudstad och bäst i alla sporter – sporter jag spelade i hallen, sovrummet och andra rum. Jag imiterade publikljud och kramade om mig själv när jag gjorde mål. Det var serietabeller och rocksånger om vartannat; hjälten i min värld, Erik Bostedt, var bäst på fotboll, basket, innebandy och gitarr.

Sen blev jag äldre och mindre. Istället för att förädla fantasivärlden och göra den till en del av min samtid började jag att bygga luftslott i vakuum. Det var lättare att, likt boffarna som satt på bänkarna bakom skolan, sniffa i mig filosofiskt mumbo-jumbo och flyta in i en värld som inte ens var en fantasi, bara flykt.

Det var extremt bekvämt att leva i en värld utan konturer när jag själv var en slarvigt utsuddad streckgubbe. Hur jag än vände mig var jag rätt ute, så länge jag stannade därinne (så sa de och så trodde jag – eller, egentligen inte jag, utan mitt icke-jag som hade tagit över rodret).

Alla tillkortakommanden, alla saker jag aldrig gjort, alla blickar jag vänt bort – inget var mitt fel, allt var utsidans fel. Att jag sedan tonårstiden tappat tron på min förmåga att bli älskad av en kvinna och att kärlek egentligen inte var för mig – det berodde inte på mig, jag var för bra för de utanför, de som inte förstod vad vi förstod i vår lilla värld. Om jag bara stannade i det här luftslottet i detta vakuum och lät bli att andas så skulle allt bli så bra, så bra.

I april 2011 stannade tiden efter att ha gått bakåt i nio år, utan att jag för den sakens skull blivit yngre, bara mer och mer misantropisk och uppgiven. Nedspydd och ynklig på ytan låg jag och vred mig med en helvetisk baksmälla som väl påflugen sängkamrat. Samtidigt var jag äntligen en rasande vulkan på insidan.

… all inkapslad kärlek, obändig framåtanda, alla de bitterljuva åren sedan jag lyckligt byggde robotar, somrarna när jag var kär i vackra Tina i lanthandeln (men aldrig vågade titta in i de mjuka, blå ögonen annat än i smyg när hon malde köttfärs), lupindalen som växte igen, den vanmäktiga jakten på Elysion utan adress, sorgen över att ännu ett hjärta och sen ännu ett lämnat min säng …

Allt det och mycket mer sprutade ur mig, kaskad efter kaskad mot en nattsvart himmel som långsamt rodnade över min nakenhet och blev till en gryning, en ny morgon och så steg solen upp.

Allt jag undrat och misstrott blev en rebus där jag långsamt förstod de märkliga och haltande ordvitsarna. Jag arrangerade ledtrådarna i rätt ordning och kunde till sist läsa svaret på min stora gåta: Andreas Johansson.

Jag? Är det jag som är lösningen på alla mina problem och svaret på alla mina frågor? Jaha, då förstår jag äntligen och kan skriva det som saknats för att kunna bli färdig med min bok – namnet på författaren.

Det har gått så många år sedan jag byggde robotar i en bokhylla som min pappa byggt. Men, nu är jag äntligen lika stor som då och kan göra upp ritningar för framtiden.

I två månader har jag bekänt, nu känner jag mer och mer. Och det blir allt svårare att vara spydig, elak och bitter – jag är inte det, jag hade det som vapen mot min egen livslust. Jag är jag, svaret på min gåta är mitt namn. Jag vill skriva allvaret, men med humor och värme. Jag vill älska, både i mina ord och i hennes säng. Jag vill fortsätta …

… om jag skulle ta och skriva ett kapitel till, det bästa hittills …

 

 

 

2 reaktioner på ”Robotar, luftslott och ritningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s