Det var inte så här det skulle gå för mig.
Han skulle älska mig för evigt,
det sa han när han fick mig i julas.
Och nu sitter jag här, med oönskad direktreklam,
slarvigt ursköljda mjölkpaket
och urdruckna ölflaskor som grannar.
Det var inte så här det skulle sluta …
Vad var det som gick fel?
Var det byxorna?
Jag fattar det bara inte …
Kanske borde jag fattat i mars,
när han fick den där legolådan
och hans ögon bara tindrade.
Men, ändå,
det var ju han och jag för tid och evighet …
Word up, Anjo 
Nåää… du tog väl hem den? Gav den en kram, åtminstone?
Jag lade den i en kärlekskatapult och sköt den till leksakssavannen där den hör hemma 🙂
Jag tycker väldigt mycket om ditt sätt att skriva.
Förlåt, linda – av någon anledning hamnade din kommentar i spamfiltret, men nu är den avspammad. TACK, för berömmet 🙂
Lego i all ära, i slutändan är det nog den motsvarighet till ”teddybjörnen Fredriksson” som de flesta av oss hade som vinner i slutändan.
Jag hoppas du har rätt, det är nog den som vi minns längst i alla fall. Min Fredriksson var en brun, liten björn.