Rätt in i medviljans värld

Kanske är det så enkelt; att jag levde i motviljans bekväma värld?
Att jag deltog i ett lopp som jag verkligen hatade.

Jag stod tyst i klungan när killarna lät förstoringsglaset gå runt,
såg dem syna sig själva i skrevet, övertygas om att de är välutrustade
och lyssnade sen till deras skryt om ligg, påsättningar och hur och var.
Tyst tänkte jag att det var fel, men hoppades att jag skulle slippa min otur,
att inte patetiskt behöva berätta om vem hon var, hon vars namn ingen hörde,
för hon var ändå bara särade ben, namnlöshet och en bortglömd trofé för dem.
Här, ta den rostiga kniven och skär en skåra i din penis, du knäppte en till.
Lite höhö på det och så mer tomhet, men inget tommare än min fega tystnad.
Den som belönades med ryggdunkar och en stor stark till, va?

Jag gömde mig bakom anonymitetens slagfält utan proviant för länge,
lockade till skratt när oskyldiga och skyldiga sprängdes sönder av elaka minor,
och slets itu av sarkastiska klusterbomber formade av mina för enkla poänger.
Sen plockade jag fram mina finaste pennor och skrev de skiraste rader,
målade min själ sommarlätt och felfri, men föll ständigt i labyrintens första hål,
men utan att någon såg det bortom de storslagna och längtande orden.
Mörkret dolde jag för länge i ett artificiellt ljus och hyllades av de tondöva,
så fort jag skrev en symfoni för stalinorgel och lät dess extranummer
förinta dess värsta och argaste kritiker, den som såg igenom allt – jag själv.

Jag lät allt gro igen, struntade i att blåsa bort dammet från mina böcker,
såg dammråttor växa upp och bli stridsvagnshinder i min egen lägenhet, och
fyllde dess väggar med konst som var vacker, men lika glad som en likvaka.
Likt altare har jag tillbett ord som bara sa: allt gick åt helvete igen, så klart.
Det som var ryggvändandets tavlor bar jag från Röda havet och älskade det
jag såg målat i blodrött och iskallt blått, dessa symboler som band fast mig.
Och jag funderade aldrig om det var en bra idé att fylla hyllor med böcker,
självhjälp på ytan, charlataners biblar och självstjälpsgenvägar på varje blad,
för de var ett perfekt gift för mig som aldrig ville ta min egen beska medicin.

Idag, jag springer utan vett och försiktighet i medviljans värld;
jag gör äntligen vad jag vill, och struntar i alla råd, idéer och konventioner.
Vissa dagar bygger jag katapulter och kastar mig rätt ut i rymden,
ibland hoppar jag bungyhopp utan lina – rätt in i välgörande törnen.
Ständigt får min längtan efter hennes kärlek äntligen sjunga som den vill,
Då och då upprepar jag mig, men det är ändå nya ord och vändningar,
å andra sidan är mitt då en jävla gordisk knut – ett visst upprepande krävs
annars blir det här aldrig den vettiga tråden som syr ihop allting.
(Ni får stå ut med det, jag lovar att inte bli för tjatig, jag mår för fint för det.)