Jag har också suttit på parkbänkar

Han sitter på en parkbänk där flaskan alltid är halvtom. Hans väg är en enkelriktad väg, till synes utan slut.

Som ett sårat djur tittar han upp. När jag går förbi slår han ned den tomma blicken i den döda asfalten. Tovorna i det vilda, rödbrusiga skägget är allt som minner om passionen han bar.

Kanske var han piratkapten eller en nio-till-fem-gubbe. Det spelar ingen roll, säger de darrande fingrarna. Sen han slängde korken och började spela snurra flaskan utan vinstchans spelar inget någon roll. Fast, han är alltid några promille från lyckan, bara några promille.

Han tittar på mig i smyg, lätt förundrad över att jag går i rätt motsatt riktning. Och jag vill stanna, peka och förklara att bara för att man följer den breda vägen på en outsinlig raksträcka så blir vägen inte smal, det är bara som man tror.

Men jag stannar inte.

Hur skulle jag kunna peka för alla, och hjälpa dem åt deras håll utan att än en gång bli en luggsliten fågelskrämma som bara skrämmer mig själv, glömmer min riktning och störtar samman på en annan dyster parkbänk?

Hjärtat vill berätta och hjälpa där och då, precis som det vill varje gång. Den glasartade reflexen i hans öga, är det en sorgsen tår eller bara  spegelbilden av just glaset som bränt sig fast i hans grepp och håller honom i sitt.

Jag vet inte och jag kan inte undra, inte varje gång. Jag gjorde det för länge till förmån för att våga resa mig själv. Att återigen börja vandra på andras krossat glas bara för att det går … det skulle bara döda mig och se mig återfödas på en parkbänk på en gata utan adress där kompassen alltid pekar mot noll.

Om jag bara bär andras sorg, vem ska då få dela min glädje?

Min parkbänk är en hammock nu, i min själs trädgård. Och jag vill säga att han har en egen lund, men han är för full av sin egen tomhet. Så han spottar mot mina steg, svär över att vara en saltstod och förbannar att han drack upp anden som skulle ge honom
tre önskningar, redan i första klunken.

Jag går och det faller ingen skugga över mig för att solen lyser på mig. Jag önskar honom bort från parkbänken, men kan inte lyfta hans blick. Så jag går. Utan sorg, utan krav att ta hans plats på parkbänken jag lämnade för många tankar sedan.

Mitt hjärta blir inte sämre för att det inte dör och glömmer av att slå lyckligt för att jag lämnat min parkbänk, äntligen. Det är vackert så, även om jag önskar att han inte sitter kvar på sin parkbänk när jag går förbi nästa gång.

6 reaktioner på ”Jag har också suttit på parkbänkar

  1. ”Om jag bara bär andras sorg, vem ska då få dela min glädje?”
    De här raderna tar jag med mig.
    Hur går det med boken?

  2. Framåt, även om de sista veckorna varit grymt tunga på jobbet … nu är det dock semester om en vecka (exakt) och då väntar 4,5 veckors frihet att skriva som jag vill – då blir det åka av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s