Gårdagen som en pusselbit i nuet

Jag hade inte den soligaste dagen igår. Jag återföll inte i gamla tankebanor, men blandade lycka över fredagens konsert, öldrickande och nattpromenad i Klippan med ett stänk av längtan. Det manifesterade sig i bloggen. Det var en sådan dag, lite hoppa-i-brunnen, fast med en skillnad, jämfört med förr, i det att det nu står en studsmatta på brunnens botten som skickar mig rätt upp bland stjärnorna igen.

Tidigare, när jag har haft sådana dagar, har jag velat stänga av allt. Jag har ganska många gånger ljugit om feber, magsjuka och annat för att undvika sociala sammankomster – vilket naturligtvis bara har skapat problem i hjärta och hjärna. Jag har gömt mig, låtit min längtan äta upp det goda hoppet som en liten pac-man i ett enerverande videospel med entonigt soundtrack.

Inte igår, jag klädde mig i bästa skjortan, sköna byxorna och släntrade bort till fröknarna i Kålltorp för lite garden party. Det började illa, om man säger så, och blev fantastiskt bra, vilket jag bloggade om i natt.

När jag stod där på förkvällen, helt dränkt i bål, var jag förstås tvungen att gå hem och byta kläder.

På vägen hem ville jag väga tiotusen kilo så att mina steg fick mig att sjunka genom Danska vägens asfalt och fortsätta sjunka ned till en varmare plats. Väl åter i lägenheten gnuggade jag skorna, lade byxorna i blöt och ringde E. Jag kommer inte tillbaka, det ville hon att jag skulle göra, men så fick jag det där lilla återfallet och sa att jag bara skulle bli kasst sällskap. Fint, jag klädde av mig naken, svepte mig i offerkoftan och hoppade in i duschen för att bli av med den kletiga limedrycken på armar och händer.

Dropparna smekte mig åter till nuet. Jag hann inte ens ta tvålen för att etsa fast det miserabla förrän vattnet fick offerkoftan att krympa ihop till lite navelludd som inte ens fick gömma sig och samla kraft i naveln utan bara rann rätt ned i avloppet.

Jag klädde mig, ringde en taxi och ville egentligen ge adressen Nuet, men fick istället guida honom längs smågatorna till en fest som bara blev trevligare och trevligare. Ord byttes med sköna människor jag aldrig mött förut, jag hamnade – som sist på plats – i hörnet, men det blev också ett slags centrum och det fanns inga kanter och skamvrår att gömma sig i. Jag tinade upp, diskuterade kärlek, barn, jobb, sommar, skönheten i Skatåsterrängen och avslutade kvällen med att promenera längs Danska vägen, nu med mycket lättare steg. Halva vägen i sällskap med glada L som hade en fin blomma på jackan, resten av vägen muntert funderande på att det bara blir bättre och bättre.

Även dåliga dagar är bra numera, det är känslan. Det är som om jag har bytt ut backspegeln i mitt badrum mot en som visar mitt nu och nästa sekund. Den där skrattspegeln som fick mig att gråta är krossad och bortsopad. Och jag ser mig själv, allt lugnare inombords, samtidigt som hjärtat bultar hårdare än någonsin. Ögonen är lite sega ibland, men de glimmar och lyser.

Ibland blippar EKG-kurvan nedåt och jag minns om att jag saknar henne och barn, men så skjuter den uppåt igen och tenderar att fortsätta jobba rätt högt upp.

Det är söndag morgon, bake-off och pressokaffe. Naturligtvis hade jag hellre legat i sängen och älskat en gång till, men det är inte så, inte än. Så jag dricker mitt goda kaffe, äter smörgåsarna och behöver inte ens försköna eller fila till gårdagen. Den blev en jättebra pusselbit som passar perfekt i mitt nya pussel. Och jag är så jävla glad att jag inte gav upp utan istället återvände till två vackra värdinnor och en hel hög trevliga nya bekantskaper. Jag hade inte gjort så förr, men förr finns inte, inte i det här pusslet.

God morgon.

4 reaktioner på ”Gårdagen som en pusselbit i nuet

  1. Härligt du skriver. Det är bara att gratulera till dina insikter. Jag tycker du beskriver din längtan så fint. Den är självklar på något sätt.Den bara finns där. Min egen vår har varit full av längtan så lite förvånad befinner jag mig nu plötsligt i ett läge där den bara finns i bakgrunden. Som en lite bonus. Jag menar att vi verkligen har rätt till vår längtan. Att längta är att våga hoppas, att ha tilltro till sina drömmar. Men ibland är det himmelskt att låta drömmen vila i bakgrunden. Kanske är självklart för andra att det kan vara så också men för mig har det inte varit det förrän nu.

  2. Tack, Catarina. Jag håller med dig i det du skriver, det är verkligen så.

    Jag tror att min längtan tidigare alltid har varit som klistrad utanpå, samtidigt som jag har haft en förvirrande fasad och egentligen inte velat/kunnat släppa in någon fullt ut. Jag försökte några gånger, med förfärande resultat, och det skrämde mig länge.

    Nu är längtan fri, den finns där och den lever sitt eget liv. Vilket är bra, för då kan jag fortsätta leva mitt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s