Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.
Hur många gånger har vi vandrat tillsammans över främmande fält och garvat? Ditt skratt, din humor och din underfundighet som ständigt varit större än alla mörker som någonsin hotat har alltid guidat oss. Det gjorde ont ibland, du gick inte alltid rakt, men du gick och du nådde alltid fram. Minns alla våra galenskaper, kloka och mindre kloka beslut, fullständigt vilse i pannkakan och så vidare – alltid med skrattet nära till hands. ALLTID.
Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.
Jag har sett för många som jag inte ser längre. De glada som egentligen grät tills de satte stopp. Oroshjärta, som Tomas Andersson Wij skrev, följde T:s bästa H bort. Andra lämnade utan ett ord, utan förklaring. När repet är det enda du har att följa, då är vägen verkligen slut. Hur långt är ett rep? Jag vet inte, det är alldeles för ofta bara ett frågetecken. Sen minns jag de som en gång sprang jublande på gator och torg, för att sen deppa ihop på andra torg, med droger och sprit som enda bekanta. Uppgivenhet blev deras reskamrat rätt in i den vägg som aldrig låter dig studsa tillbaka, bara sväljer dig och gömmer dig i glömskans betongfundament. Du är inte av dem, det har du aldrig varit, det får du inte bli.
Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.
Det gör ont ibland. Nu, mer än vanligt. Jag hör ditt hopp på omvägar, men hör också oron från de som aldrig slutar älska. Jag känner mig maktlös, en man som vill komma till din undsättning men kör en skottkärra full av floskler, käcka tillrop och tomma ord. Mina ögon, öron och hjärta är alltid dina. Ring mig och jag svarar. Be mig om stöd och jag ska stötta dig så gott jag kan. Men, jag vet inte hur. Jag vet inte vad som krävs. Kanske är det här bara en tillfällig svacka, eller så springer du utför en backe fortare än jag någonsin kan jaga i fatt dig. Jag kan bara be dig, som en vän som alltid kommer att älska dig:
Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.
Word up, Anjo 
Ibland, så behövs det vänner som inte bara är där. På avstånd. Som får ringas. Utan som stolpar in. Tar hand om. När det svåra är för svårt och ordet hjälp inte når munnen.
Och som alltid, skriver du så det berör.
Detta är något av det vackraste du har skrivit och det säger ju en del… Jag är hopplös vad gäller kommenterande, att tränga mig in i skaror, förlåt – borde säga sånt här oftare.
Spring ifatt nu, du om någon kan!
@Åsa: Tack och jag tror du har rätt.
@regnnatt: Ska försöka kuta så gott jag kan – tack för snälla ord, förresten.