Jag vet inte när jag började med den riktigt.
Kanske var det när jag gick en akrylkurs och fick sällskap hem från kursen av en söt förskollärare. Precis vid vägskälet där jag skulle mot Kålltorp där jag bodde då och hon mot gatan där jag bor nu – och där vi dröjde med stegen för att vi ville annat än att gå hem ensamma – så ringde telefonen och en vän var trasig. Hon gav mig en kram och försvann i natten. Vi sågs bara en gång till, flera veckor senare, på samma kurs, men då fanns inget kvar längre.
Eller var det lite senare, när jag flyttat hit och var sambo, eller var det efter att C flyttat ut och jag stuckit och gömt mig? Det är hur som helst många år sedan Aron sa: ”Håller du på med den än?”
Jag vet inte. Men, den har troget stått där i alla dessa år och påmint mig om att jag inte gjort färdigt, att jag försenat, skjutit upp och skjutit bort.
Det är dags att ändra på det den här sommaren. Jag tänker mig att han ska få en Maryland cookie i sin tass, med stora knaggliga chokladbitar, och att jag gör något åt bakgrunden. Sen ska jag rufsa till honom lite här och där.
Nom, nom …
Word up, Anjo 
Eller de där nya schweizernötkakorna? De verkar goda.
Hmm, får fundera på det. Är lite chokladpuritan när det gäller kakor, men ska överväga detta …
Vad fin!
Tja, du har väl bara två val? Antingen göra den klar eller göra dig av med den? Annars kommer den bara att fortsätta att kräva uppmärksamhet från dig.
Tycker du ska göra den klar!
(Och fira med en vernissage där du bjuder på hembakta kakor!)
Jag tror mer på att göra färdigt och fira, det känns mer som den person jag vill vara. Ofärdigt och bortslängt – det hade känts så fel. Och, efter att ha suttit där så länge förtjänar han lite färg och smak på sin kaka.