Ut ur mitt sociala medier-fängelse till slut

Jag fortsätter utrensningen av allt som försenar. Nästa pryl är sociala medier. Nix, inte så att jag tänker sluta twittra, facebooka och blogga – framförallt inte sluta blogga. Däremot vill jag förändra mitt sätt att vara där, och framförallt minska tiden jag är där.

Sociala medier har understundom blivit en drog för mig och jag har vid några olika tillfällen sparkat bakut, men på något sätt ändå sparkat mig själv i skrevet. Jag har varit precis som det jag har dissat; gett mig in i diskussioner om allt, läst, följt, uppdaterat, klickat, läst mer, uppdaterat, skickat vidare, dissat och så vidare.

Men, det har blivit lite som att zappa på teven, känns det som. Jag har följt allt flera och precis som med flera tv-kanaler blir det inte alltid bättre, men det tar längre tid att gå igenom allt innan man förstår det. Och gudarna ska veta att min egen kanal har sänt en jävla massa skåpmat, halvtaskiga såpor och onödiga repriser.

Sen har det funnits en önskan om att inte missa. Eller, vänta – det har funnits en rädsla för att missa. Jag har velat veta allt, höra allt, vara en av dem som är uppkopplad, in the know, i smeten, alltid nära ett tangentbord eller en telefon. Allt för att hela tiden veta, delta, dela och hänga med.

I vad? Jag vet inte. Vad gör det om jag missar 1000 tweets en dag? Om världen förändras kan det hända att tidningarna berättar det. Vill någon verkligen säga något till mig går det – och vill jag verkligen nå någon så finns det en massa vägar. Så, varför bara uppdatera, uppdatera, uppdatera?

Jag vet inte, men tror att det var en del av lusten att dölja mig själv. Sociala medier blev ännu en scen att spela en roll på, omedvetet kanske, men ändå, en plats där lagom mycket av mig syntes.

Det har blivit allt svårare. Och jag fick direkt avsmak för allt och även mitt eget sätt nyligen. Först var det en kvasidebatt och råsopar på twitter. Jag tänker inte ens berätta vad det handlade om. Jag satt på avbytarbänken och missade nästan allt, men det lilla var för mycket. Tröttsamt som fan. Sedan gav jag mig in och debatterade ett ämne som redan är dött för mig, men som passar utmärkt att flagga upp i rollen jag spelat där. Det var helt meningslöst. Jag tyckte bu, hon tyckte bä. Det kommer aldrig att förändras, allt som hände var ett evigt kastande av argument ut i yttre cyberrymden där ingen kan höra dig skrika, men alldeles för många kan höra dig twittra.

Efter det tackade jag nej till att snacka mer om ett ämne jag förr brann för, men som nu är någon annans. Jag var den lilla trumslagarpojken, men det är inte mitt krig längre. Ett kort ögonblick lockade det, men så jag min spegelbild reflekteras i bildskärmen och sa nej, nej, nej. Det var jävligt viktigt att säga nej där.

Jag älskar kommunikation. Men, jag har följt för många – trots att ämnena de pratar om är mig egala – samtidigt som jag inte kunde fråga en vacker människa hur hon mår, eftersom hon är ett sår från förr. Visst, man ska inte riva i sår – men läker man dem genom att låta dem vara och vira ett bandage av ingenting i långa rader runt dem? Jag trodde det, jag gör det inte längre.

Sociala medier blev en drog, ett måste. Ännu ett i min långa jävla rad av missbruk. Jag är innerligt trött på skitsnacket om huruvida Facebook är befolkat av idioter eller om folk på twitter är elit. Jag är trött på att jag engagerade mig i det. Jag är trött på att jag följde för många så att jag kanske missade de jag faktiskt vill läsa mer om och av. Jag är glad att jag drar i bromsen nu.

Det är inte där jag är social, det är när jag möter er ansikte mot ansikte som jag är social.

Missförstå mig inte. Jag har träffat många fina människor via twitter, Facebook och bloggen. Goda vänner och i några fall har det blivit varmare än varmt. Men, jag har också stött på så mycket hårda ord och oförståelse (jag har varit en jävla kålsupare själv). Skillnaden är att i sociala medier har jag lyssnat även på de tröttsamma och kanske missat de riktigt bra. Det gör jag inte i verkligheten. Megafoner på nätet hörs, utanför nätet är det ingen som bryr sig om dem, åtminstone inte jag.

Jag är trött på alla avarter och på att jag gång på gång lagt timmar på att läsa saker som knappt fastnar. Jag är trött på mikrokrig på 140 tecken. Jag är trött på att bjudas in till diverse dumheter. Jag är trött på att provoceras av tomma tunnor och folk som skriver elakheter om varandra. Jag är trött på att vara lika låg i retur.

Samtidigt är jag överlycklig över att kunna se hur mina vänner har det (bilder, berättelser och annat). Det värmer oändligt mycket mer att höra att E och E firar sina 80-åriga mödrar än att plöja igenom ett träsk av bumerangargument.

Jag är förbannad på att jag har lagt onödig tid där, tid jag kunde skrivit mina egna ord eller kommenterat andras ord, ord som berör mig. Förbannad på att jag blev en mobbare tidvis och spydde galla för att det var enkla oneliners. Så vill jag inte vara. Aldrig mer.

Igår började jag agera på det här. I ett första svep rensade jag bort nästan 400 personer ur mitt twitterflöde. Fortsättning följer. I inget fall är det personligt riktat mot någon. Det handlar bara om att jag ska hinna ta in det jag läser och verkligen kunna vara social.

Jag är lycklig och lever. Det märks här och det syns när man möter mig – och jag möter gärna ännu fler människor, men allra helst bortom allt vad datorer och smarta telefoner heter. Det kommer att göras nya bekantskaper under Way Out West och sen hemma hos ex-kollegan Mattias när det blir träff med många som följt hans blogg i fem år.

Men, när jag nu lever kan jag inte lägga all min tid på att läsa ikapp flöden på twitter eller kolla vad som kanske har hänt på Facebook. Jag gör så mycket annat och även om jag fortfarande är otroligt aktiv märker jag att jag allt oftare stänger flikar, kopplar bort och så vidare. Det är inte lika roligt längre. Det är det aldrig när det blir ett kåkfararliv. Att dricka öl och vin med vackra skratt kan aldrig ersättas av det här, de sociala medierna måste bli ett då-och-då-tidsfördriv för mig. Så är det bara.

Jag vill ut ur det här fängelset och nu spränger jag mig fan ut. Det blir mindre tjafs om saker jag ändå inte bryr mig om, mer tid att prata om det viktiga och med de som jag verkligen vill lyssna på. Och mycket mer tid för allt annat än twitter, Facebook och så vidare.

Jag kickstartar den här helgen med att hålla mig långt bort från allt vad datorer heter. Hashtaggarna är #AFK och #IRL. Jo, jag vet att sociala medier är en del av livet, men jag har bestämt mig för att ägna helgen åt att använda min verkliga tumme som gilla-knapp. Jag ska dela bilder och retweeta ögonblick till de jag möter där jag går och jag ska inte checka in någonstans, däremot uppleva en massa platser.

Det är lite lustigt, och något som jag diskuterade med den finaste vän jag har, hur mitt skrivande ibland kan stoppa mig i levande livet. Jag fängslar med ord, men i verkligheten är jag ett ölmonster. Visserligen är jag godhjärtad, trogen, sensuell, toalocksnedfällande, frukostlagande, öm, älskvärd, lyssnande, poetisk, romantisk, rolig, galen, kökskunnig, allt-annat-än-sjåpig-fast-mjuk-på-ett-fint-sätt och i varje fiber exakt likadana som mitt skrivande antyder – jag ljuger aldrig – men likväl är jag ett ölmonster. Möter man mig först och skrattar med mig, så blir skrivandet en bonus. Vänder vi på det så blir det kanske en konflikt, och det har tidigare lämnat mig i limbo. Jag har velat vara mer som den romantiska drömmen för att hålla fast henne och det har aldrig fungerat till slut. Jag var sådan. Jag vill inte vara sådan. Jag kan inte vara sådan. Jag är för bra för att spela roller som döljer mig. Det räcker nu.

Så, som jag gjort mer och mer i vår/sommar, ska jag ut och upptäcka världen i helgen … och jag lovar att inte kommentera något här förrän tidigast måndag kväll. Dessutom publicerade jag det här med fördröjning så att jag redan är #AFK när ni läser det här.

Jag säger inte att min väg är den rätta, men tycker att alla borde göra som jag 😉

Ut i solen med er om ni har sådant väder. Kyss er älskade. Hoppa i vattenpölar. Ge datorn/luren korgen ett litet tag. Låt den enda pushfunktion som drar i er ett tag vara livsglädjen. Dela ett skratt istället för att retweeta.

#AFK.

13 reaktioner på ”Ut ur mitt sociala medier-fängelse till slut

  1. Oavsett vad man råkat sjunka ned för djupt i, sociala medier i ditt fall, så är det starkt att vara så självkritisk att man gör en förändring som förhoppningsvis stärker karaktären! Bra där!

  2. *mutter mutter* *ursäkter, anledningar och skäl utan eget ansvar* *självömkande*

    Suck – människor som har rätt är så jäkla jobbiga….

    😉

  3. Så rätt du har mannen, det är så lätt att fastna.
    Nu har jag slängt iväg en massa meddelande till vänner jag inte träffat på länge och hoppas kunna göra det nu under semestern, de har familj och såklart har de fullt upp nu i sommartid men jag som är själv är ju faktiskt tillgänglig 24/7 så jag hoppas på en massa trevligt snack, kanske lite vin i en park eller något annat mys med dom. Den som lever får se 😉

  4. Det är klart att du har rätt. Om rädslan att inte hänga med, om kvasidebatter som inte förändrar något, om megafoner och bruset som riskerar att dölja det bästa, viktigaste.

    Och det låter så förföriskt lockande att fälla ner datorlocket och gå ut i regnet. Tyvärr kommer jag ju aldrig att möta dina skrattande ögon över vattenpölen vid grindstolpen.

    En av de verkligt stora vinsterna med twitter, facebook, google , bloggvärlden är ju möjligheten att möta folk man inte skulle mött irl, eller aldrig börjat prata med afk.

    Och något jag känner mer och mer som en utmaning är att hålla min sociala webb så öppen att där finns plats att prata med taxichauffören i Holmsund, läraren i Storuman och ordtrollaren i Göteborg och inte låta ankdammens interntjafs svämma över.

  5. Å, jag håller med dig. Visst behöver vi ha kontakt med andra, men det är så otroligt viktigt att kunna sortera. Att ha människor omkring sig som faktiskt tillför något, inte meningslösa kontakter som stjäl kraft och energi från en. Oavsett om de finns i verkliga livet eller i cyberrymden.
    Och aldrig glömma att det är de som är nära som är de viktigaste. Vi är flockdjur, vi behöver finnas till i ett sammanhang, vi behöver ögon att möta oss själva och någon annan i, vi behöver beröring, bli berörda. Något som aldrig kan ersättas av någon – bekant eller obekant – i andra änden av en sladd.

  6. Så klokt och insiktsfullt. Det handlar väldigt mycket om rädsla för att missa något, lite som när man i tjugoårsåldern var tvungen att gå på alla fester för att inte missa eftersnacket. Nu måste man ha koll på den senaste hashtaggen för att inte känna sig utanför – och det är exakt samma funktioner och känslor som i ”riktiga livet” för femton (gulp) år sedan. Och det är lite det som är pudelns kärna, internet är inget självlevande monster, utan består av de människor som finns där i olika kluster och formationer, ibland otäckt triggade av anonymitet, ibland extra nyanserade tack vare transparensen. Jag tror också som du att man behöver logga ut ibland, fokusera på de relationer man har och njuta av semesterbilder och kanske ta en spontanfika med de barndomskompisar som checkade in i samma lilla semesterhåla. Det är den verkliga uppsidan snarare än kvasidiskussioner som pågår i oändlighet. Vad jag, med väldigt många ord, försöker säga är: Heja! Och ha en riktigt, riktigt skön sommar.

  7. @Marcus: Tack, och jag hoppas det blir så. Jag behöver den här tillrättavisningen av mig själv.

    @Bonita: Jag vet, därför umgås jag inte med dem 😉

    @Kristina: Jäpp – och vi ses ytterst snart, förstås.

    @Carina: Bra där.

    @Niclas: Tack, du. Du är en av de viktiga jag följer, men framförallt är du en strålande bra människa som jag är glad att jag träffat ett antal gånger.

    @Lillemor: Det är väldigt sant att det finns både plus och minus. Jag ska fortsätta, men mer som jag vill vara nu och som jag är nu. Jag orkar inte försena och skjuta undan det jag vill göra bara för att tjafsa onödigt. MEN, oj vilka fina vänner jag mött via twitter. Jag vill snarare träffa fler av dem AFK.

    @Calle: Så sant, så sant. Jag är lycklig som fan nu, men beröringen saknas allt för ofta. Hennes beröring, och den måste jag hitta bortom tangenterna.

    @Helena: Tack. Din långa och bra kommentar förtjänar ett långt svar, men jag tycker att du sammanfattade det hela strålande bra, så jag säger bara just tack.

    @Ruggighund: Thanks, mate.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s