Sagovandring mot sanndrömmen

Jag klättrar ned från det stora berget av ingenting alls, korsar öknen där sanden försvann för länge sedan och bara lämnade tomheten kvar. Dess uppgivet spruckna yta vill ha mig som ett värnlöst kitt, men gliporna är så intetsägande och meningslösa att jag undviker dem utan se dem.

Allt som faller från min kropp är svetten från solen som värmer mig och pekar ut riktningen. Marken tror att det är uppgivna tårar, att jag är redo att falla tillbaka, slukar det som rinner av mig och bara spricker ännu mer. Det är näring och inte död som droppar i takt med att jag rör mig. Och marken rämnar totalt, ett förbrukat och förbigånget fält där jag aldrig mer kan sås och låta liemannen skörda mig som han gjorde de sju magra åren.

Jag trampar vidare uppför kullar där labyrinter ramar in allting och vandrar rätt fram, hugger ned törnen och snår. Vill inte söka konstlade svar, jag vill nå fram och bryter barriär efter barriär. Här banas en egensinnig väg som inte mitt förflutna förstår. Gräset kittlar mina fötter och jag minns skratten från änghagarna när jag lyckligt liten var och stödhjulen på min cykel var allt som krävdes för att hålla mig hel.

Vid kullarnas topp, långt ovan sorgens dimmor och de deppiga regnmolnen som skriker åt mig att vända tillbaka, tittar jag ut och aldrig bort. Jag liftar med ett moln, vilar mjukt, och fläktas av en vind som inte vill hålla tyst om ett hav vid kusten där inga sagor dör, bara föds.

Molnet släpper av mig vid en liten bank och mina fötter sjunker ned i till vacker strand uppgraderad och lyckligt omvandlad ökensand. Mina fotspår bildar nya vägar, sjunker ned och lyfter mig i varje litet självklart steg. Här finns inga riktningar, inga vrak har spolats upp av invärtes monsternätter.

Horisonten är bara ett streck och aldrig någon gräns. Den blå himlen möter det kusinfärgade vattnet; två släktingar som smälter samman i harmoni. På håll skulle man se mig som en silhuett; tätt intill mig är jag en palett av blossande rött, hoppfullt grönt, nyfiket vitt och djupaste blått. Solen är min strålande accent när jag tar ett fotsteg till.

Hitåt går jag och jag kan inte följa stegen bakåt längre. Tavlan bakom mig suddas ut så fort jag vandrar ett litet steg till.

Canvasen rullas ihop och när jag är framme – snart – när tidvattnet sköljer över mig i bukten som jag närmar mig, då är canvasen tom och bara en rulle. Sen när jag står där, blöt och väntar på att solkyssas torr, under en himmel som längtat efter min ankomst, då ska jag rulla upp canvasen igen. Jag vill bara komma ihåg hur långt jag nått och då är den blank, allt är försvunnet – aldrig glömt, men raderat.

Istället är min canvas en handduk i finaste frotté som jag sveper om mig. Och jag värms än mer av att jag äntligen är omgiven av mig själv istället för en baklängesflykt från det onda tillbaka till dess centrum.

Handduken värmer tills du når fram till mig och sträcker ut en hand, befriar mig från det jag bär. När jag är naken tar du utan tvekan det jag alltid har velat ge. Vi går därifrån och man kan se fotstegen bredvid varandra, lyssna hur de talar och gläds att de är en del av vägen vi går.

Och vi fortsätter förbi det som alla andra ser, vandrar utan stopp på ängar som är stränder som är stigar som är vad vi vill, kanske molnvagnar dragna av molnhästar. Ingen kan längre följa stegen, blott räkna dess lyckliga antal om de lägger ihop stjärnorna som leker på himlen. Var gång någon ser ett flämtande ljus vet de att en stjärna imiterar oss och hur vår vila inte är förrän vi har nått fram ännu en gång och först då somnar försiktigt.

Våra fuktiga kroppar, din svett är dagg; gryningens diamanter, redo att kyssas bort från din navel innan vi tar nästa steg. Eller kanske stannar vi kvar där ingen ser, men där inget mörker finns, där vi aldrig behöver fundera mer.

Alla möjliga tankar om ursäkter och förklaringar från mig hyssjas av en mjuk hand mot läppar som var spruckna som den tomma öknen och alltid vättes av förbrukad sand. Nu är de fyllda av liv och får en dos till från ditt liv. De är en portal till mig, berättar min lycka, kysser din sommar. Canvasen är vår filt där vi vaknar, älskar, somnar, vaknar, älskar. Ingenting finns inte kvar längre, allting är redo att ritas.

Jag har bara några steg att gå för att nå bukten där tidvattnet väntar. Jag ska skynda mig, inte för att tiden betyder något alls, utan för att jag vill ett hjärta som väntar på mig någonstans, någon gång, någon … ska vandra med mig.

Jag längtar så att få skriva hennes namn i sanden, ett spretigt, men bestämt budskap som inget tidvatten ids skölja bort. Jag har bara några steg kvar, jag vandrar ivrigt.

En lycklig sagovandring närmar sig sanndrömmen.