Ombyte till det vackra

Det blir allt svårare att gömma det vackra i mig. Jag försöker det ibland; att återgå till den där tiden när jag gömde sanningen bakom antingen skrattframkallande ord eller tårdrypande desperation. Det går åt helvete – varje gång.

På något sätt är det en underbar förbannelse som har drabbat mig. Under de mörka åren i mitt liv så var jag på något sätt artificiellt lycklig när jag fick spela en roll. I en liten subgrupp (sekten) var jag ett namn. I en annan subgrupp (fotbollen) var jag ett namn. I båda grupperna spelade jag en roll. Och det var bekvämt och bra. Det var bara när det vackra ville fram som det blev jobbigt, så jag dödade det vackra så gott jag kunde. När den jag är försökte ta plats blev det jobbigt. Självbilden skulle vara en sprucken spegelbild som bäst botades med filosofi å ena sidan och hata [sätt in valfritt Stockholmslag här] å andra sidan. Jag försökte komplicera mig, göra mig till en komplex figur och utifrån det komplexfylld.

Jag höll det vackra inom mig när sekten ville sätta åt avhoppare. Jag tittade bort när fotbollen höll på att mörda mig och höll käft när vänner slogs med vänner framför mina ögon. Jag nickade med när sektledaren pratade om hur alla andra var ovetande. Jag skrattade med mina fotbollsvänner när de förlöjligade sekten. Jag spelade dubbelt, falskt och gjorde vad som helst för att snurra runt tills jag blev så yr att jag verkligen inte visste vem jag var. Jag dödade det vackra i mig och det var så förbannat bekvämt och enkelt.

I många år efter sektavhoppet höll jag tillbaka det vackra. Jag fortsatte att resa på fotboll, trots att resorna inte var lyckliga längre. Jag älskade filosofi och de vackra ordens makt och sanning. Jag älskade fotbollen och kamratskapet. Men, samtidigt älskade jag inte mig själv.

Orden blev tomma – och det kanske mest skrämmande var att de var så lätta att formulera, att de så enkelt kunde dupera både mig och alla andra. Jag var lycklig, sa orden. Ögonen talade ett annat språk. Så jag blundade. Det var bekvämt. Jag kunde höra världen och fågelsången – jag slapp  se vattenpölarna och träsken jag vadade rätt ut i.

Jag ljög aldrig helhjärtat, men jag sa aldrig ett uns av sanningen tills jag äntligen såg mig. Det var i ett svagt ögonblick – när jag släppte garden och såg skönheten – och det var dåtidens undergång.

Och, jag har sedan dess varit på väg att förlora något. Förmågan att begå självmord i ord och handling har runnit ur mina händer som vatten och när jag försökt fånga den i ett fisknät gick det förstås inte. De små snörena i nätet och handflatorna har fortfarande en smula fukt kvar, men inte ens om jag slickar i mig det kan det dölja faktum: jag byter om till den vackra. Den rätta.

Det blir svårare och svårare att hacka på folk. Jag orkar inte med att vara spydig och sarkastisk. Jag försöker, men det går fan inte. Det blir bara platt, upprepande och opersonligt. Att gång på gång knuffa på saker jag inte gillar, men egentligen inte bryr mig om, går bara inte. Jag har förlorat den flyktvägen.

Det är omöjligt att skriva kärleksdikter till den tid som var. Jag kan inte längta tillbaka till något som är förbi. Det går inte. Jag vill kyssa nästa flicka, inte sakna den förra. Jag är redo att måla ett mästerverk och kan inte längre älska gulnade polaroidfoton. Jag har förlorat den flyktvägen.

Det är stört omöjligt att blunda för att jag är vacker och gör rätt allt oftare. Jag möter nya människor, får nya vänner, bjuds in till höger och vänster. Min närvaro är önskad, jag hälsas med kramar, skratt och glittrande ögon vart jag än kommer. Och jag bjuder tillbaka, både i ord, handling, mat, dryck och värme. Förr ringde jag ingen och kunde grotta ned mig i att jag var ensam när ingen ringde mig. Jag har förlorat den flyktvägen.

Igår satt jag hemma hos D och E. En perfekt kväll när cirrusmolnen smög förbi. Träden i Slottsskogen syntes en bit bort. Vi åt, drack, skrattade och njöt; ett skönt gäng. Jag tänkte på hur bra det var senare på natten. Jag hade kramat min vackra vän god natt, promenerade hem, tog min sedvanliga kopp kaffe på balkongen (jag kan somna ändå) och sammanfattade aftonen med stjärnorna på himlen. Det var en vacker kväll och det blir allt vackrare överhuvudtaget.

Stressen jag hade förr; att jag är 39 år, saknar henne i mitt liv, saknar barn, inte har gjort ditt och datt och så vidare. Den finns inte längre. Den är en skapad norm, framplockad för att vara en demografisk bestämmare. Men, jag hör inte hemma i någon demografi eller psykografi. Jag är jag. Och, just nu blir allt bara bättre och jag blir bara vackrare. Det är en fantastisk förvandling. Ett efterlängtat ombyte till min rätta dräkt.

Vackert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s