Så mycket kärlek … noll hat

Långsamt återgår jag till det lyckliga efter att i två dagar ha slagits omkull av ondskan, sorgen, vanvettet och det vidriga som är en del av den mänsklighet som jag trots allt älskar så enormt.

Det började försiktigt igår när jag såg intervjuerna med boende runt Utöya. De som kastade sig i sina båtar och utan att tänka på sina egna liv körde ut och räddade barn och ungdomar i vattnet. Deras berättelser, skakande, men så underbart vackra i det här galna. Hur de körde varv efter varv och tveklöst födde tårar av lättnad och glädje istället för att långt fler familjer skulle få återse sina barn på ett bårhus. Där började hjärtat slå igen.

En god natts sömn på det och plötsligt börjar det sjunka in på ett bättre sätt. Jag uppdaterar inte nyheterna en gång i minuten. Det skär i mig att tänka på allt som hänt, men jag hör och läser äntligen det som Deeped citerar i sin utsöka bloggpost:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen.

Kanske är det också symtomatiskt att gårdagens våldsamma regn nu efterträtts av en ljusare sky. Det som igår var nästan ogenomträngligt grått är nu en mulen himmel, men där solen trycker på så att det nästan är omöjligt att titta mot den utan att det kittlar i ögonen.

Mulet, ja. Min allra bästa norska vän älskar när svenska meteorologer säger: Det är mulet i hela Västra Götaland. Det är något mysigt med den frasen, tycker hon. Och hon mår bra. Vi hade kontakt i förrgår, när det fortfarande var ett hemskt bombattentat och jag ännu aldrig hört ordet Utöya.

Det är söndag. Jag har tre veckor kvar på min semester (22 dygn om vi inkluderar pågående dygn) och jag älskar så mycket och så många. Det är den känslan som sakta får mitt hjärta att varva upp och pumpa runt livet igen.

Jag älskar min familj, Ölgudinnan som jag ska liva upp dagen med, M som kan få en gråsten att skratta, J som verkar bo på Kino numera, Partyprinsessorna som kanske är lite off the grid idag, D och E som grillar och gillar allt, de ständiga vännerna på läktarna, krogarna och resorna överallt, kollegorna som jag inte ser på några veckor än (vilket är skönt trots allt), alla som jag mött i sommar och inte känner riktigt bra (än), alla kontakter/vänner i olika nätverk, alla som läser det här, gräsänderna, S som jag aldrig ser (men som gav mitt älskade skrivande nödvändigt bränsle i våras), tankarna i mitt huvud, leendet jag allt oftare hittar, orden som flödar ur mina händer, morgondagen, nuet och så vidare … och så vidare … och så vidare.

Det finns så mycket kärlek. Jag känner den vibrera och älskar känslan. Jag har så mycket kärlek och noll hat. Det finns ingen plats i mitt hjärta för att låta denne massmördare svärta mitt blod. Varken han eller någon annan ond når dit. Jag förstår dem inte, krävs det ska jag försvara mig och de jag älskar mot deras angrepp, men deras hat kan aldrig blandas med mitt blod.

När jag skänkt min kärlek till alla jag älskar finns ändå oändligt mycket hjärta kvar. Det kan aldrig annekteras av hatet. Det som återstår ger jag till alla som drabbats, alla de jag aldrig mött, de som inte har ett namn för mig, men som mördades av hatet. Det jag har kvar ger jag till dem; alla på Utöya, alla i Oslo, alla i all världens oroshärdar, den lille pojken som mördades i Umeå, Elin som mördades i Göteborg, alla som sprängs till döds av alla sidor i alla krig, alla som älskar och förtjänar att leva.

De får mitt hjärta, hatet får ingenting.