Så underbart omålad

Jag tittar in i logen där jag aldrig levde, bara dog.
Ointresserat fingrande på gulnade bilder av mig själv.
De där bilderna som verkligen stal min själ.
Att föra fingrarna över dem är som att läsa blindskrift.
Jag hör ord och meningar inom mig, saker från förr.
Men hur jag än stirrar på bilderna ser jag ingenting.
Bara ingenting alls, bara ratade och kasserade bilder.

Där står jag, i värsta clowndräkten, datum okänt.
Och ler falskt genom lager av billigaste teatersminket.
Applicerat av en darrande hand och resultat blev därefter.
Jag minns inte ens pjäsen, men jag tror den spelades länge.

Och där, en annan kväll – eller förmodligen mörk natt.
Jag i en medeltida gycklares dräkt, med trasig gitarr i min hand.
Poserar fånigare än stjärnorna i slå-i-dörr-sängkammarfarserna.
Står med ena foten intrasslad i en stege och den andra mitt i klaveret.
Det måste varit när jag satte upp Romeo utan Julia.
En publiksuccé som fick applåder av kritikerna.
Tyvärr fick den aldrig tummen upp av henne.

Jag slänger bilderna i papperskorgen som aldrig tömdes förr.
Blåser bort dammet från spegeln jag stirrat in i, eller gjorde jag det?
Kanske var det bara artisten och imitatören som satt här?
Var var jag då, var var jag under alla dessa år i min egen loge?
Jag tittar på mitt trötta dagen-efter-ansikte, lätt orakad är jag också.
Ögonen är lyckligt öppna, trots att de saknade sömn i natt (igen).
Av gammal vana tänder jag spegelns belysning.
Den ramades in av lågenergilampor långt innan de uppfanns.
Jag tittar mig förundrat omkring i ett så obekant rum efter alla dessa år.

Planscherna där mitt namn stod överst är nedrivna av icke-beundrare.
Några få rester sitter kvar under häftstift, men skvallrar inte om något.
På dörren har någon stulit stjärnan och guldbokstäverna i mitt namn.
Jag vet inte hur, men någon har suddat ut mitt förflutna rätt så effektivt.
Det är inte tidens tand som bet ifrån, kanske blev förr bara tandlöst till sist?

I helgen, när ondskan raserade sommaren en liten stund.
Då ville jag återvända hit, om så bara för en återföreningsturné.
Jag och ensamheten sommaren 2011 – endast en kort period.
Kom och köp biljett till min stand-up-comedy och kura-ihop-tragedi.
Att få vara en roll igen, att få blunda bort det där svarta – oh, så skönt.
Men så slog hjärtat dubbelslag och jag gick hit för att låsa skiten.

Den krossade illusionens sminklåda har torkat ut, och jag ler.
Jag kunde ändå inte sminka clownen när jag tittar på mig själv.
Och hur kan en allvarligt glad man förvandla sig till narr på riktigt?
Trots ondskans vansinne vill jag inte någonsin bära krigsmålning.
Så underbart omålad är jag, förblir jag och reser mig upp på alla sätt.

Jag släcker lamporna till spegeln som aldrig reflekterade mig.
Kommer ihåg att ta med skräpet i papperskorgen, låser dörren.
Nöjt går jag med lätta steg nedför den gamla korridoren.
Förr var den här vägen Via Dolorosa, nu är den sju-åtta steg.
Jag kastar en blick mot scenen där jag stod en evig natt.
Scenen gapar lika tom som när jag stod där och kunde replikerna.
Ingen publik sitter i stolarna och applåderar det olyckliga slutet.

Jag öppnar dörren och lämnar teatern där jag alltid dog.
Skräpet slängs i närmaste soptunna och jag tar ett par steg till.
Jag går rätt in i min själs trädgård via mitt tivoli.

Jag är så underbart omålad. Aldrig har jag haft mer färg än nu.
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s