Jag tror numera att min brorson William (lite drygt ett år ung) är världens smartaste individ. När helst jag lyfter upp honom och har solglasögon på mig så rycker han prompt av den.
Efter en lång promenad idag förstod jag slutligen det kloka i detta. Jag vet inte om det var när jag mötte den coola flickan vid kyrkogården som vände huvudet åt mitt håll, eller när jag mötte den söta damen på sin vingliga cykel som också vred på skallen, men någon gång under promenaden slog det mig:
Hur många vackra ögon får aldrig se andras leende ögon på grund av mina och andras solglasögon?
Hur många får aldrig slänga det där ögonkastet till varandra för att sändaren och mottagaren är dolda bakom svarta, ogenomträngliga plattor?
Hur många ‘det vore spännande’ blir aldrig tänkta för att vi, så fort det älskade ljuset kommer, ljuset vi längtat efter hela vintern, gömmer våra ögon för det, och inte bjuder in alls?
Jag har inget bra svar på mina frågor, men nu går jag ut och träffar vännerna. Utan solglasögon. Det blir finast så.
Word up, Anjo 
Låter klokt. Skippa hörlurarna och musiken också, när du ändå är i farten, så du kan höra världen och livets musik i stället!
Det gör jag alltid. Jag älskar musik, men inget slår fågelsång, gräsänders muttrande kvackande och så vidare. Naturen förtjänar ens totala närvaro.
Jag är hemskt glad att jag av en slump trillade in på din blogg. Du skriver så fint, så otroligt fint!
Tusen tack. Det värmer varje gång jag läser det omdömet från någon. Tack.