Redan i fredags insåg jag att jag sagt ja till minst en sak för mycket. Jag skulle dels dricka öl med mina polare, dels hjälpa lillebror flytta på lördag morgon. Jag genomförde båda. Den senare detaljen var något tuffare.
Belöningen blev dock att jag fick tillbringa helgen med T, J och lille Wille i deras nya hus. ”Det som slår mig är att här är så mycket himmel”, sa brorsan när vi satt på altanen på eftermiddagen och just hade avslutat del ett i helgens grilltrilogi. Han har rätt. De bor otroligt fint, med skog, dalar och massor av möjligheter att upptäcka fantasivärldar och magiska grottor inom gångavstånd.
Laguppställningen förstärktes sedan med två brorsbarn till, sjuåringen och tioåringen. Fotbollsmatch följde och självklart sköt svägerskan en boll rätt på min [censur]. Jag såg mitt ej påbörjade familjeliv passera revy och rullade några varv. Mer grillning följde, diverse jidder, godisorgier och en god natts sömn.
Frukosten avklarades raskt i morse och sedan ville sjuåringen skoja: ”Give me five”, sa han och vi slog förstås ihop handflatorna. Sedan ville han att vi skulle skalla varandra lite lätt, vilket i och för sig var en dålig idé bara det, och drog till med: ”Give me head”. Utan att vilja bli explicit försökte jag styra undan ämnet, men sa sen, efter ett frågebombardemang från båda ungarna, som den ansvarsfulla farbror jag är, att det där fick de diskutera med sina föräldrar, men att de inte skulle använda uttrycket.
Allt glömt, trodde jag. Sedan kom deras föräldrar och naturligtvis ställde tioåringen frågan när vi satt och grillade lunch. Mamman är en skrattglad tjej och hade lite svårt att bli allvarlig. Till slut kände jag att jag nog fick ge ungarna en språk- och sexutbildning och sa att det betydde att man pussade på snoppen. Jag vet inte om ungarna eller mamman skrattade mest, men när allt verkade lägga sig, då bestämde sig den ömma modern att hon ville ha lite mer att äta och vände sig mot storebrorsan med orden: ”Give me meat”. Hon började förstås att gapskratta och när två barn frågade vad det betydde bestämde jag mig för att jag inte skulle engagera mig mer i dag.
Helgen avslutades med födelsedagsmiddag hos ett tredje syskon. Fantastiska, nyttiga och färgrika sallader väntade och jag slog mig ned på en soldränkt altan tillsammans med de andra och fem minuter senare så …
Resten av kvällen förflöt i ett ganska varmt hus där alla närvarande syskonbarn naturligtvis fann det absolut nödvändigt att starta en orkester och spela, något ostämt, en och annan rätt outhärdlig sång. Fast, de var förstås bedårande söta så farbror/morbror log tappert samtidigt som jag längtade hem till stora staden igen.
Nu, en kopp te och lite skrivande. Fick några bra timmar i förmiddags, mellan lek och diverse stryk (ettåringar har bra tryck i nävarna och använder gärna tillhyggen), och ska nu fortsätta på boken. Den artar sig våldsamt bra.
Give me head? Jesus, give me strength …
Word up, Anjo 
Det är inte lätt med de där frågorna, och alla andra. Särskilt inte om man är inte själv har barn och därmed otränad på diverse frågor och nivåer. Men det är kul och bra för hjärnan.
Som barnens far kanske jag skall klargöra en del här.
Bägge barnen är sen tidigt itutade att de är upphittade i skogen och att Trollmor är deras riktiga mamma. Alternativet att lämna tillbaka dem till henne har använts som hot/löfte vid några tillfällen under deras uppväxt.
Inga konstigheter så långt alltså.
Trots att vi bosatt oss i ute i skogen utan TV har de alltmer kommit i kontakt med den upplysta världen, tidigt blev läskunniga och fått kompisar som gärna skvallrar vad äldre syskon berättat. Dock att den svåraste källan till de här kunskaperna nog finns i tidningen Kamrat-Posten.
Möjligen har det också funnits tillfällen då de anat något i huset, tioåringen nämnde en gång i förbigående ”jag hörde när ni hånglade i natt”.
WTF!!!!? När vi frågade hur det lät så imiterade hon något som lät misstänkt likt …ja, just det.
Så att de kommer att klura ut det här med blommor och bin är bara en tidsfråga. När och hur och exakt till vilken pinsamhetsnivå det kommer att ske vet vi inte än.
Hursomhelst är vi tacksamma för att Anjo hjälper dem med korrekta engelska uttryck. Det känns bra att de kan bli först i gänget bakom gympasalen i skolan att ta upp nya coola grejor.
@sus: Jag håller med om det…
@sync: au contraire, jag försöker bara skydda dem från lite otrevligheter som kan komma av detta ekivoka språkbruk.