Utbrottstjuven

Jag hällde ut teet på golvet och tappade smörgåsen rätt ned i morgontidningen. ”Hoppsan”, sa jag och reste mig, onödigt hastigt, för att hämta lite papper att torka upp med. Då trampade jag på en kvarglömd nål på golvet, utstötte ett milt ”aj”, varpå jag vinglade till och lade handen på den spisplatta som jag glömt att slå av. Smärtan fick mig att rycka undan handen och därefter säga ”det var verkligen lite för varmt för mig, det där”.

Plötsligt ringde det på dörren. Min granne stod leende utanför. ”Hej, har du möjligen glömt lite ludd i tvättmaskinen när du tvättade senast?” Hon pekade på en dammtuss, som var åtminstone lika stor som en medicinboll och som hon hade släpat uppför trappan. ”Oj”, sa jag. Grannen ryckte på axlarna och menade att vi alla glömmer saker. Jag nickade och lyckades sen slå igen dörren med hennes fot mellan dörr och karm. När jag, något skamsen. öppnade den igen låtsades hon bara blåsa på foten, log och linkade tyst iväg.

En trappa ned hördes strax skratt. Jag gick ned i svalen och såg hur samma granne tittade på sina egna jeans. En stor bit av tyget var borta och satt nu i en stor hunds käftar. ”Oj, vad pinsamt”, sa hundens ägare. Den numera barrumpade grannen lade handen på hundägarens axel: ”En olycka händer så lätt. Jag skrämde säkert upp din hund. Inget att oroa sig för. Får jag bara tygbiten åter så går det nog att lappa.”

En man var på väg ned från översta våningen. Hans steg hördes tydligt i trappan. Det var arga gubben, men förvånansvärt nog log han när han passerade oss. ”Hissen är visst upptagen, men det är rätt skönt med fem trappors promenad”. I samma ögonblick pinkade hunden på hans noggrant putsade skor. Ägaren drog undan hunden och tittade ned i marken: ”Tusan vad pinsamt igen.” Den nedpinkade mannen log glatt mot oss alla. ”Det är mest vatten och det försvinner nog under min promenad. Ha en fin dag allihop.”

Ännu en granne, han som är med i Jehovas, tittade förbi. ”Hej”, sa han. ”Vill någon lyssna på några minuters prat om Gud?” Jag ryckte på axlarna och sa okej. Tjejen med bortbitna jeans sa att hon bara skulle byta om och fixa fika och hundägaren tyckte att det lät som ett trevligt samtal.

Plötsligt slog det mig, med all önskvärd tydlighet. Än en gång hade utbrottstjuven gjort en räd i Olskroken och snott allt vi hade.

Om en gräsands olyckliga frånfälle

Jag anlände en smula försent i fredags morse. Det var en stund efter att en bil – detta är mitt antagande – rammat och dödat en gräsand vid Dämmebron i Gårda. Redan stod där en gråtrut bredvid den döda, blodig om näbben efter att ha tagit sig en munsbit. Några enstaka kajor smög i närheten, lite rädda för den stora fågeln.

Naturligtvis ville jag, som gräsändernas mänsklige representant och beskyddare, gå fram och jaga bort den stora, läbbiga måsfågeln för att sedan låta den lilla anden få en finare begravning. Jag insåg dock att jag var helt befriad från redskap att gräva ens den grundaste grav och dessutom var det meningslöst att skrämma iväg den hungriga truten. Den skulle cirkla på behörigt avstånd och sedan dyka ned så fort jag begav mig. Och hade jag, mot förmodan, lyckats skrämma den på flykt för gott, hade det ändå inte spelat någon roll. I träden runt den dystra scenen anlände nu uppspelta skator och kallade på än fler artfränder.

Naturen fick ha sin gång, vilket förmodligen är det rätta, trots allt.

Igår, på vägen hem, passerade jag ånyo platsen. På håll såg det nästan ut som om gräsanden förvandlats till ett krucifix. När jag närmade mig såg jag att det knappt fanns något kvar, bara det som ingen klarar av att äta.

Kanske hette gräsanden Alice och blev mor till tretton små dunbollar som, likt taskigt styrda radiobilar, krockade med varandra i våras under ett tokigt tjattrande.

Kanske var det hennes förtvivlade ankling som stod på piren när jag passerade igår och saknade henne, innan den med ett sorgset kvack hoppade ned i ån och simmade bort för att finna sig en ny livskamrat. Eller kanske bara berätta för de andra, med finstämda kvack, om vilken fin mor, hustru och medsimmare hon var.

Kanske var Alice nu i ändernas himmel, som ligger bortom Anderna eller kanske någon helt annanstans som inte låter som en dålig ordvits.

Eller, så finns det ingen andhimmel eftersom gräsänder lever livet till fullo här och bara slutar när de blir gamla eller träffas av en bil.

En ledsam syn var det hur som helst – så mycket vet jag. Och jag lovar att ge Alices brödsmulor till en annan and vid första bästa tillfälle.

 

 

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Granne med förgiftade rosenblad

Om kuddar kunde tala, vad hade min huvudkudde sagt till mig då?

Hade den berättat om hur jag otaliga nätter nästan kvävt den när jag pressade ned min ångest i dess mjukhet? Eller om alla sömnlösa timmar när jag snurrat runt den i ett fåfängt hopp att hitta en sida som är den perfekt kylda porten till drömmarnas land? Kanske hade den, lätt förundrad efter att i flera år tåligt och tyst blivit mörbultad, frågat mig om hur jag fann den avslappnade stillheten i mina andetag? Och eventuellt påpekat hur skönt och annorlunda det är att känna min mjuka hand mot sitt örngott när jag långsamt sjunker in i ännu en leende vila?

Kuddar kan inte tala, men jag kan berätta för den om allt som hänt och som den känt varje natt (och även vissa eftermiddagar, det ska erkännas)

I somras sprang jag, efter att under våren ha blästrat gårdagen, rätt in i min själs trädgård. Där sitter jag fortfarande, även när sommaren sakta dör via en trolsk sensommar.

I min trädgård finns en varm källa, ytan beströdd med rosenblad av den rätta, hjärtröda sorten. Källans kloka värme låter jag varsamt omsluta mig när jag ibland tittar för långt bort och bortom livet som det borde vara ser en dal fylld av förgiftade rosenblad. En dal jag noga aktar mig för att beträda

Dess tideräkning är sådan att det som där lovas att vara för evigt aldrig kan garanteras längre än till att det uttalade löftet tonar ut. Verkligheten där är att orden jag älskar dig, även när de sägs mellan fyra ögon, följs av en outtalad men definitiv punkt alltför ofta. Berusningen som föder orden där är varken champagnebubblande eller äkta, bara förrädiskt blå dunster som låtsas vara vackra blommor. Där luras folk att tro att de ska fyllas av kärlek, men blir bara en avstjälpningsplats för en annans ryckiga och könlösa extas.

På dess breda vägar demonstrerar de bortskämda för att girighet inte ska vara en dödssynd utan tvärtom en dygd. De belyser sin avsmaksrevolution genom att vrida solen mot sig som strålkastare. Samtidigt innebär det att de hungriga hamnar i en än mer bortglömd skugga och inte ens kan värmas en smula av en hoppingivande sol innan nästa kalla natt.

Där finns baksidorna av allt och marscherar i mäktiga, koordinerade och tomma femtekolonner till slagfält som aldrig får ligga i den träda de förtjänar. Det här är en dal där de döda kanoniseras och förevigas som hjältar i både filmer och massmedia.  De sårade får stappla på ett ben till en bortglömd tillvaro där de minns krigets fasor i både fantomsmärtor och oändliga mardrömmar. Samtidigt tvingas de, som nästan alltid är namnlösa och bara ibland en del av statistiken, slåss för smulor från det samhälle de gav upp sin framtid för.

I den dalen gror flyktbeteendet och rotlösheten och bildar enorma gordiska knutar som bara kan huggas i bitar av damoklessvärd, men även det är pyrrhussegrar eftersom svärdet bara plockas fram vid omedelbar fara. När faran är över ser ingen att knutarna bara blir till ormar som söker sig till valfri Medusa på en överhettad börsmarknad och sprutar in fartblint och vanvettigt etter i en nervös kappvändare för att skapa en rikedom som är en konstgjord drog. Här finns inte fyra årstider, bara baisse och hausse. Julafton kommer när marknaden vill och sju svåra år kan ta slut i samma stund som en robot felprogrammeras och köper för pengar som inte finns.

Det är en dal där skratt fastnar i halsen och där ekot av högljudd gråt ekar i ett särskilt hörn som ingen orkar bry sig om. Istället tapetseras ingången till detta hörn över med braskande löpsedlar om allt oviktigt som får vikt av en försvarlig mängd trycksvärta. Problemen göms bakom en slags avspärrningstejp av bantningstips, så tränar du rätt, gissningar om vädret, smygtagna bilder av kändisar ingen skulle ta ett steg för att titta på och allsköns bråte om ditt och datt som blir dina att läsa om för nästan inga silverpenningar alls. Det som verkligen borde vara viktigt lockas in i en pandoras box och när dess lock smällt igen muras lådan in i aningslös betong.

Jag kliver ur min källa, medveten om skuggorna i dalen och ej blind för mina egna fläckar. Det är inte hudcancer, bara ärr och nödvändiga skavanker. Så ofta har jag önskat att hennes ö är mitt fastland, att jag kan rusa annorstädes än på min snitslade bana. Lyckligtvis, vilket jag förstår mer och mer nu, är inte himlen från igår en vhs-film som kan spolas tillbaka och spelas gång på gång. Livet är en stream och hur jag än gör ramlar jag in i nya rutor om och om igen.

Det finns inga repriser. Jag är i direktsändning. Och, jag är i min själs trädgård. Kanske är mina handlingar ibland törntaggar när de berör andra, och kanske är mina ord ibland förvillande drömska av den elyseiska doften som når mig och är min enda kompass när jag går vidare. Men, de är äkta och de har inga baktankar.

Jag bor granne med en dal av förgiftade rosenblad. Jag aktar mig noga för att gå dit, men är inte blind eller avtrubbad inför dess avigsidor. Därför fyller jag – så ofta jag kan – en katapult fylld av saker jag tror är bra medicin och skickar den så långt in i den dalen det bara går.

Det är dags för en kopp kaffe i min själs trädgård. Det blir ingenpressokaffe idag också.

 

 

 

Et, tu Paddington

I torsdags var jag på Åby, som tidigare rapporterats i denna blogg. Då råkade jag ut för något jag sluppit hela sommaren – ett framförande av Tomas Ledins gamla hit Sommaren är kort. Att det framfördes av en trubadur på en travbana, med exakt noll uppmärksamma lyssnare kändes lite rätt i min värld och det, plus att jag bara behövde höra tio sekunder, räddade situationen.

I går befann jag mig på Paddingtons och njöt av en välförtjänt kväll med goda vänner efter att ha tillbringat några timmar med en fantastisk dam i en skön soffa på restaurang Kungstorget där vi rådgav varandra om liv, kärlek och annat. Hur som helst, det var trubadurdags även på Paddingtons och vi tyckte väl att det var en väl kraftig slagsida mot Simon & Garfunkel, även om det var en lisa för själen jämfört med vissa andra artister som tidigare omnämnts i det här inlägget och som jag verkligen inte gillar.

Döm om min förvåning när denne engelskspråkige trubadur, som fram till nu hade spelat bland annat Wonderwall och Help, plötsligt kör igång – ja, ni gissade rätt: Sommaren är kort med Tomas Ledin.

Och det ska sägas direkt; även om det var en annorlunda krydda kan inte ens ett engelsktklingande uttal få mig att på något sätt känna att jag vill lyssna en endaste sekund till på sommaren är kort, det mesta regnar bort och övriga rader i denna låt.

Mina vänner, aldrig sena att hoppa på en liggande, bröt förstås ihop av skratt. Själv gick jag hem, gråtande och skakande av skräck, och kommer inte att lämna mitt hem förrän det officiellt, teoretiskt och praktiskt är så otroligt mycket höst att det är helt uteslutet ens för en trubadur som bara spelar Tomas Ledin-låtar att spela den här låten.

Då ska jag ge mig ut igen och leva livet – ända fram till det börjar lukta julhandel och världen fylls av Triad i en miljon dolda högtalare utplacerade av ondskefulla fascister i stadens varuhus.

 

Där drömmar och hästar dör

Mitt möte är slut i väldans god tid, så jag går från kunden i Mölndal till Åbytravet. Vi ska ha teamgrej med jobbet och jag slås av hur nedgånget det ser ut när man tassar in från baksidan. Jag svänger sen upp förbi ett gatukök och kommer till en liten spelbutik i travbanans yttre. Mannen före mig spelar lite gott och blandat för 600 spänn, utanför växer kön av drömmare vid bankomaten och jag sitter där med en cola och undrar var jag är.

Här dör drömmar oftare än de slår in inser jag utan att ens behöva fundera vidare värst matematiskt på saken. Jag tänker på min gamle kollega som hade kikare och visste allt om alla hästar här. Några år senare var hans jobbväska utbytt mot en plastpåse och det var en skräll om han satt spiknykter på parkbänkarna en endaste gång.

Innanför entrén spelar en trubadur. Sommaren är kort med Tomas Ledin förföljer mig när vi får en guidad tur i stallarna. En kvinnlig ryttare i montéloppet oroar sig över att hon kanske riskerar att väga för lite och om blickar kunde döda från vissa håll i sällskapet just då …

Sen tar vi rulltrappan upp till vårt bokade bord. Det görs reklam för casinot. Perfekt. Antingen vinner man här och åker dit och sätter sprätt på kulorna, eller så förlorar man och åker dit för att återvinna plånboken. Det känns sådär.

Restaurangen är rätt nyligen ombyggd och uppfräschad. Köket är vilt och serverar filet mignon med rikligt med sås och till maten ingår en Falcon. Avantgarde på högsta nivå, men ändå precis vad jag väntat, förväntat och hoppats på. Det är så här det ska vara inbillar jag mig och börjar bläddra i programmet.

Stämningen stiger snabbt. Folk hoppas, skriker, vinner, river bongar och förbannar både det ena och det andra. Vinnare, plats, tvilling, trio, dagens dubbel, V65:an spricker i fjärde löpet och vår travexpert blir trött på sig själv. Jag spelar på en vinnare, känns helrätt tills den galopperar efter 150 meter.

I lopp sju dör en häst. Pang bom. Den faller ihop i sista kurvan och samtidigt som de försöker baxa upp och iväg den så intervjuas vinnarkusken i direktsändning (absurt nog samtidigt som bilderna på den döda hästen fortsätter att kablas ut). Det känns märkligt, men folk runt om oss verkar härdade. Kusken som satt bakom den döda hästen vinner nästa lopp. The show must go on. Folk är glada för kuskens skull. Jag tänker på hästen.

Vi går därifrån. Samtidigt troppar mängder av människor av. Det är inga dollartecken i deras ögon, snarare rätt många blickar ned i den mölndalska asfalten. Det är mörkt, fortfarande varmt, men det finns nog ett och annat djupt hål i nyanlända lönekuvert.

Det var kul, annorlunda och ett bra bevis på hur lätt det är att ryckas med i spelandet, spänningen och hetsen. Tack gode Gud att jag inte har klådan att vinna tillbaka det jag förlorade. Det jag vann var fyra timmar med sköna kollegor, den spiken satt som fan i alla fall.

En sista notis. Namn på hästar som tävlar. Vad har tränarna/ägarna käkat för droger innan de funderade ut dem egentligen?

I ett resonerande regn

Hennes ögon är tydliga. Rösten säker. Trots att hon berättar att hela världen har förändrats med några ord det senaste dygnet. Jag beundrar och känner så med en av de mest levande människor jag mött. I de svalt färgade ögonen finns en slags eld jag alltid uppskattat.

Lite senare. Jag hör om förkastningssprickor i det jag trodde var en evigt lugn och grön trädgård. Vänder mig åt ännu ett håll och ser en tredje uppbrytare.

Det är som om brytpunkten är nådd lite överallt. Sommarens svettiga hetta är inte mer. Plötsligt är det som strålade starkt bara fallfrukt på en bakgård man inte orkar eller vill klättra in till längre.

Det duggregnar och jag går längs vägar jag nästan bara beträder när sommaren ler som mest. Då powerwalk, nu ett fundersamt släntrande. Änderna har bytt till höstkostym. Några uppgivna löv har fallit och kysser sig envist fast mot regnvåt trottoar.

Gråheten dominerar. Regnet ser inte ut som de glittrande silverpengar det kan vara när det sommartid faller samtidigt som solen lyser igenom dess arméer. Dropparna idag är truliga höstpåminnelser som lägger sig på min jacka och säger saker i stil med det var bättre förr, man får vara glad för det lilla (angående sommaren) och vi går mot mörkare tider.

Och ändå är det ett resonerande regn. Jag stannar till vid den lilla bron som går över en ännu mindre krök i den lilla, lilla bäcken och tycker att regnet trots allt också baddar min veckade panna och ger liv.

Jag funderar på gårdagen. Hur 50 människor trängdes med snittar, vin, kaffe, cupcakes och annat i ett vardagsrum. Hur Mattias berättade om sin passion, Fredrik spelade upp delar av sin övertygelse och Mohammed berättade om vägen från att sitta i en cell till att bygga ett större liv. Dit gick jag med min härliga kollega, träffade nya och gamla vänner, skrattade och njöt. Då lös solen och jag stirrade som förtrollad ut genom en vidöppen balkongdörr. Molnen var som endimensionella figurer som strävade västerut, mot horisonten där solen tvekade inför nedgången. Jag log där och då. Såg gamla mönster, monster och chimärer kroka fast i molnen och sakta segla bort – ovetande om att för dem är Jorden platt. När de nådde horisonten skulle de komma att ramla över en osynlig kant och falla i ett evigt mörker och aldrig hitta åter.

På bron igen. Mina händer på dess räcke. Blicken fäst vid en ensam gräsand som simmar i cirklar i ett för litet vatten. Regnet resonerar vidare. Det har bara lånat en dag av solen och gör inte anspråk på att stanna i min värld om det ens besökt den i dag. Jag ler, skakar på huvudet och fortsätter mot kvarter jag känner bättre. Där är fasaderna motivationscoacher som alltid peppar mig när jag går – oavsett väder.

Regnet slutar. Himlen spricker upp i ett försiktigt leende. Ledsna ögon hittar alltid en utsikt de måste skratta åt när de ser den, förklarar ett klokt träd på gatan där jag bor – och jag litar på det å min väns vägnar.

Sen inser jag förvånat att jag vandrat hela vägen utan att ens fälla upp mitt paraply och att jag inte är så särskilt blöt. Resonerande regn är inte så dumma trots allt.