Åter i den gymma verkligheten

Okej, jag tjuvstartade i förra veckan, men efter att ha varit på krogen 80 % av de senaste fem dagarna fann jag i förmiddags för gott att infinna mig på Active Wellness efter fyra veckor av raka motsatsen till ställets namn.

Det är den här veckan dags att tappa delar av den väldigt goda och vällustiga sommarformen samt uppleva några helande dagar innan Way Out West skickar ut mig i en ny och svårbedömd, men garanterat snurrig, semesteromloppsbana.

Ett ganska bra helkroppspass, trots allt. Mina triceps är förvisso lika lealösa som påtända tonåringar. Mina biceps trivs bäst när de sover. Låren böjer sig inte gärna i allt för häftiga grader och tycker att utfall är dumma infall. Hade någon dragit ett skämt efter att jag gjort för många sit-ups hade jag dött av smärtan som skulle emanerat från magtrakten. Min ryggtavla liknade knappast ett mästerverk när den rodde. Axlarna vill hellre rycka på sig än att hantera hantlar. Bröstkorgen ser inte nyttan med att bygga plattor när inte magen gör det. Men, det var ändå ett förvånansvärt bra pass.

Sen gick jag hem och började ordna till en wok. Jag kände mig stark, robust, rak i ryggen – och då sprack allt. Jag fick inte upp flaskan med sweet chilisås. Jag vred, svor, vred, svor, vred, svor av vrede, försökte med hjälp av handdukar kring korken. Den vägrade röra sig en mikrometer.

Till slut fick jag fatta tag om den med tänderna och vrida försiktigt. Plopp. Korken gick upp direkt. Underbart. Slit och släp och smärta överallt från topp till tå, allt i tron att det gör mig starkare – och sen krävs ett par slitna vampyrtänder för att rädda lunchen. Min kropp grät ångestfyllt och tänderna skrattade skadeglatt just då.

Tyvärr kommer jag, trots denna fadäs, att få träningsvärk som om jag faktiskt åstadkommit något och varje smärtförnimmelse kommer att få mig att tänka på en jävla flaska sweet chilisås.

Jag kanske skulle börja med ryssfemmor ändå …