Så skör, så obrytbar

Linan jag går på är osynlig för alla utom hjärtat
Så skör och oansenlig att ingen bryr sig
eller ens avundas den när jag når allt högre
Jag följer den mot utropsteckenshimlen
och lämnar kvar de oviktiga frågorna
i den bekväma pausvärlden
Istället klättrar jag längs obrytbar osynlighet
mot ovisshetens och möjligheternas rike
det som är bortom GPS men mitt i hjärtat

Skulle jag skjutas ned av apatins beskyddare
faller jag förminskad där ingen bryr sig 
men inte heller kan stjäla något av mig

Där är alla blinda och vandrar härsket
längs egna och egoistiskt byggda
slamrigt själlösa plankmotorvägar
som är bredare än livet och ironiskt nog
kunde bära alla ända fram utan att gå sönder

Vilsen otrygghet och för hemmastadd ovilja
förstenar alla som kör där med skuggade ögon
De rusar motorn och låtsas titta framåt
blundar för försoningen som vill lifta en bit
Som alltid kraschar de sen i tomma intet
fulla av skräck trots att de aldrig lämnat marken
Istället för språngbrädor mot någon typ av sky
väljer de piratplankor mot sina djupaste hav

Jag klamrar mig fast vid det de inte kan se
väljer inte deras breda vägar ens mot betalning
Min själ känner varken vänster eller höger
Förstår ej att min seger skulle kräva annans död

Linan är skör, men obrytbar där den bär mig
Den trotsar en oförbätterlig värld och leder alltid
hem,
fram,
upp,
dit jag vill,
oavsett vad alla på vi-vet-bäst-vägarna säger