Åsiktsmaskiner och skit

När jag körde längs gatan i en stad stoppades jag av en man som viftade frenetiskt. Jag svängde in till vägkanten och hoppade ur.

”Min kärra har fått motorstopp”, sa han och såg otroligt bekymrad ut. ”Jag har så mycket att tycka till om och så händer det här.”

Något i hans ord fick mig att rycka till och jag frågade försiktigt vad det var för fordon han framförde.

”Åh”, sa han och sken upp, till synes förvånad över intresset. ”Det är en åsiktsmaskin med en fyrotaktsmotor. Den tänder på alla cylindrar direkt och är automateldsväxlad. Jag har kört den konstant i flera år och den har aldrig hackat. Men, nu verkar den ha givit upp. Jag fattar det inte, det är precis som om den skar när jag å ena sidan kritiserade högern för dess girighet på marknaden och samtidigt agiterade mot vänsterns enkla sanning om att det är en arbetarklassrevolution i London.”

”Du kanske borde låta maskinen vila ibland”, sa jag. ”Skulle jag få säga vad jag tror, jag är förvisso inte mekaniker, så misstänker jag att den gått på tomgång i några år och till slut fungerar den bara inte. Det finns inga evighetsmaskiner.”

”Vad ska jag göra?” Han såg totalt förtvivlad ut och verkade sakna ord – vilket på många sätt fick honom att se mer sympatisk ut.

”Fånga dagen, ät en glass, titta på gräsänderna eller drick en öl”, sa jag, hoppade in i bilen och körde vidare in till centrum där jag parkerade.

I ett gathörn stod en morgontidningskrönikör och utmanade folk på den gamla luringen hitta kulan under de tre kopparna. Snabbt lät han kopparna cirkulera samtidigt som han entonigt mässade om allt från att förbjuda fotbollsfans till att det här var en korrupt stad, men snart blev det uppenbart att en av kommunstyrelsens ledamöter var hans hejduk och låtsasvann. Då ändrade han sig till att det här var en progressiv, lycklig och välmående stad styrd av friska och seriösa krafter. Publiken orkade inte lyssna och valde medvetet fel kopp bara för att förlora pengarna och kunna dra vidare.

På det stora torget sken solen, men det fick en del människor att skrikande springa in i skuggan under konditoriets baldakiner.

”Lite sol har aldrig skadat någon”, sa jag (okej, det lät klämkäckt). Flocken tittade på mig och började skräna om att det minsann var omöjligt att förbli magsur om man såg världens ljusa och varma kulörer. De verkade märkligt samstämmiga, men så såg de min iPad och löpsedeln på lokaltidningen. Bums fick de glasartad blick och kände att de, likt kajor, behövde kommentera allt utan att lyssna på någon annan.

”Lägg ned musikfestivalen som gör alla glada” … ”Jag tycker att uteserveringar stör gråtrutarna” … ”Det var bättre förr” … ”Nej, det var det inte” … ”Jo, det var det.” … ”Länge leve festivalen.” … ”Fjortis” … ”Gubbjävel” … ”Stoppa invandringen” … ”Jävla rasist” … ”Islamistkramare” … ”Du är mörkrädd, men du är mörker.” … ”Det är bankernas girighet som sänker börsen” … ”Det är normala fluktuationer, idiot” … ”Hora” … ”Lås in packet i London, skicka in armén” … ”Så går det om man i 30 år monterar ned samhället” … ”Jävla slynglar” … ”Ditt feta svin” … ”Du är la inte torr bakom öronen, va” … ”Håll er till ämnet och debattera seriöst, era jävla cp-mongon” … ”Att man ens orkar bry sig om det här, ni är för sorgliga” … ”Jaha, och varför kommenterar du då, pucko” … ”Har ni ens gått skolan?” … ”Kryp tillbaka in under stenen, din huggorm” … ”Spela matcherna utan publik” … ”Inför vägtullar, men bara för de rika” … ”Alla som inte har jobb är lata kräk” … ”Jag är långtidssjukskriven faktiskt” … ”Parasit” … ”Återinför dödsstraff” … ”Är du klok, eller? Dödsstraff är barbariskt. Jag vill mörda dig nu” …

Jag gick vidare och kom ihåg vad min gode vän sa igår. Om du låter bli att läsa och kommentera artiklar på nätet lever du minst sju år längre.

Efter ett varv runt torget gick jag tillbaka till min bil. Där stod en typ som jag från och till brukade stöta ihop med på twitter, facebook, google+ eller i kön till gatuköket klockan 03.46. Han hade egentligen inget att tillföra, men slängde ändå upp ett ämne i luften.

”Ta debatten”, vrålade han. Jag skakade på huvudet, öppnade väskan och tog en kaka istället. Ämnet stannade kvar i luften och han tycktes tappa sin. Själv satte jag mig i bilen, vred om nyckeln, lade in racerväxeln och fortsatte med full fart framåt.