Retirerande cirrusmoln

Det är förstås för sent när jag tumlar ut ur taxin på väg hem från en underbar kväll med ett av de skönaste gäng som finns på denna jord. Busen konstaterade att det är hans version av spa, att åka till Göteborg och hänga med oss.

Jag är ytterst glad när jag går längs gatan där jag alltid ler. Här stod jag på knä vid den vackraste saknaden en gång och såg klänningskanten som dolde det jag kysst när den dagens gryning bara var ett barn. Här stod en gång en kristen kommunist och busvisslade från min balkong och fick mig att rusa uppför trapporna för att landa i henne. Här är jag hemma. Här börjar jag och slutar aldrig.

Cirrusmolnen retirerar som en fridfullt marscherande och obeväpnad armé. En ensam stjärna som blickar ned på mig släpps fram på natthimlen och blir en tyst rådgivare eller kanske bara en lyssnare. En del av mig får plötsligt lust att fånga den i ett nät och be den att lysa över de vackra minnenas hamn så att de som går där kan höra min sång.

Jag ler, när kaffet väcker mig till liv och hindrar mig från att gå i däck. Än en gång står jag på min balkong och är lite närmare stjärnan ändå. Om man kan skicka telegram med stjärnors ljus, då skulle jag skriva så här den här natten:

Långt efter att du sagt farväl kom du åter och smekte min själ. Du viskade orden och råden jag kunde utantill, men aldrig förstått.
Den du älskade finns ej mer. Han dog av sin egen sorg. En ofullständig fjäril, vars vingar frågetecken var.
Den som älskade dig har nått längre än alla steg han har tagit. Jag är en bris nu, ibland en storm, men aldrig stilla.
Skulle du se mig nu hade du gråtit, skrattat och sagt: ”du är nu, var är pojken jag kysste?” Och jag hade bara lagt din hand på mitt bröst och viskat att han åker rutschkana och äter sockervadd i min själ.
Tack för alla sekunder. Jag är.

Kaffet är slut, det är inte jag. Av alla igår finns bara hågkomst kvar. Jag har pratat om i morgon med den klokaste rösten och mitt leende växer när jag hör andra beskriva samma lust och längtan som jag bär.

Jag sköljer min kopp och tänker på dig, kärleken (vi är väl du med varandra?). Jag hör och ser dig inte ständigt, men du är i varje väg jag väljer. Du finns i alla mina dagar och jag älskar stigen till dig. Men, drar du mig till din famn och aldrig släpper mig, då är det förstås extra bra.

Det blev inga klubbar igår. Det blev en fantastisk kväll. Jag avslutade den på näst bästa sätt.

Nu lyser solen och i en grön och lycklig park väntar vänner och leenden. Way out West kan börja på riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s