Avstamp. Fortsättning följer.

Jag dör varje dag, bit för bit. Hur mycket finns det kvar undrar jag ibland. Hur många gånger kan jag sila bort än mer av det svarta och sen dricka det kvarvarande rena som är jag och känna hur det skänker filtrerad, ren energi och kraft nog att sluta darra?

Det är ungefär 7,5 månader gångna av det här året. Noll ostbågar. Noll pizzor. Noll mörka och långsamt själskvävande hemligheter kvar. Precis när jag trodde att jag skulle sjunka och ge mig, landa i en slags förnekelsegungstol och prata om ’det var bättre förr’ till de barnbarn jag aldrig skulle få, då vågade jag slutligen ösa båten och nå någon form av torrt land.

Mina knogar var för nötta för att orka krossa ännu en spegel, så jag öppnade dem. Vek ut händerna mot världen och viskade: fatta dem, även om jag aldrig fattat något. Och den fattade mina händer och jag förstod varför jag darrade så.

Efter så många år när jag cyklat längs en egentligen fin väg på alldeles för låg växel växlade jag upp, reste mig ur sadeln och sakta, mödosamt – men ibland explosivt och vanvettigt – klättrade jag mot en topp som inte är spetsig utan en enorm platå. Istället för att trampa tomt och frenetiskt för att komma så kort som möjligt ändrade jag allt. Jag ökade trycket och lät blodet forsa i kroppens motorvägar, sträckte på mig och såg det jag aldrig vågat se förut: att jag har en oskriven, men fantastisk framtid.

Utan uppehåll, ibland tjatigt för att det behövdes återhämtning och förståelse, klättrade jag: grät, skrattade, log, stönade, svettades, frös om vartannat.

I tre månader klättrade jag och nådde platån lagom till semestern – min vackraste seger, att gå ut i en sommar där jag var fullständigt trygg och säker på att solen verkligen brydde sig om just mig.

I en månad har jag vilat där, berättat historier, landat, försökt förstå och vässat mina pennor.

I morgon är det slut. Då ringer väckarklockan för mig som varit vaken i snart fyra månader och beordrar mig att fortsätta. Jobbångest? Nej, bara livsglädje och upptäckarlust.

Det finns nämligen en platå till, den som betyder allt och ligger bortom det förflutnas kvarvarande dimstråk, precis framför mig. Jag gör mig redo för att nå den. I morgon kör jag. I kväll vilar jag på min platå och njuter av att ha kommit så här långt.

Det här var avstampet. Nu börjar den verkliga resan. Cykelväskan är packad med ord, de bästa jag har och som jag sparat till nu. De skriver berättelsen som svarar på alla frågor och du är hjälten eller hjältinnan, beroende på vem du är.

Det finns en plats på pakethållaren, men bara för dig. Jag kan inte lova dig en helt bekväm färd, men jag har matsäck och ett gott humör. Och, jag har orden som får oss att nå ändå fram.

I morgon inleds nästa etapp, den som inte ens himlen själv kan begränsa. Kan det bli måndag någon gång?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s