Okej, jag valde att promenera till Slottsskogen från Olskroken igår. Dagen innan hade jag åkt kollektivt och det frestar verkligen på min stora människokärlek. En äldre dam med rollator skulle prompt på en buss som egentligen redan var överfull och samtidigt som folk skällde på henne, kallade hon dem snorvalpar. Det var rätt mycket tjafs på många människor som skulle åka en jävla hållplats.
Så, för att få en mer harmonisk start på dagen gick jag. Och blev lika kär i människan igen när jag vandrade längs gatorna i Haga och bara njöt av alla glada, leende barn i åldrarna 0-90 år.
Om fredagen var en grym musikdag med för få vänner, så var lördagen raka motsatsen. Jag tycker att Jayhawks, Säkert och Pulp gjorde det bra, men är besviken på Noah and the Whale, lite förbryllad över vad jag egentligen tycker om Ariel Pink’s Haunted Graffiti och såg för lite av Wiz Khalifa för att egentligen tycka varken bu eller bä. Kanye West? Inte min kopp te om man säger så.
Hänget i Flamingobaren och på Karlssons garage före och efter konserterna var däremot närmast magiskt. Så många sköna människor passerade, stannade till och garvade. Det var briljant och så otroligt skönt med en fullständigt avslappnad och måhända lite väl blöt dag efter fredagens lyckligt grubblande sökande.
Musikfestivaler är verkligen något av det bästa som finns. Så många glada människor, inget tjafs, inget bråk och bara glädje. Det är en otrolig lisa för själen att hänga på Way out West. Just idag längtar jag kanske inte, men snart så börjar jag fundera på 2012.
Eller så får jag bli rockstjärna själv – i så fall skulle jag alltid uppträda med gigantiska kakmonster som dansare.
Word up, Anjo 
Ja. Dagar med musik och människor som älskar dito. Liten lycklig suck.
Jag tvångsläser recensioner då jag inte var där 🙂
Det var fint som bara den. Nästa år kanske?
Ja, tänk om det alltid kunde vara festival. Med barfota vi-känsla och visst-slå-dig-ner-det-finns-plats-för-alla-mentalitet. Vintervaacum används med fördel till att planera för kommande festivalsommar…så håll ut.
Jag tänkte hålla mig vid liv genom Kurt Vile, Heather Nova och My Morning Jacket till att börja med. Och, du har så rätt. Festivaler är verkligen livet och ett bevis på att vi människor kan umgås så jäkla opretentiöst.