Nästa steg

Jag vandrar i natten. Äh, det är inte ens natt. Det är bara kväll. Och inte ens en särskilt sen sådan, men den bär spår av nattens färger. Jag bryter upp, inte ihop, bara upp. Och jag vandrar längs skuggiga gator, genom oupplysta parker och med en orörlig å som resekamrat. Jag vandrar österut, till respiten i väntan på nästa explosion.

Det är en dag när jag får njuta av dagens socker, men bara känner smaken av gårdagens salt på tungan. Jag vet varför och det gör gott, samtidigt som det är som om en klunga människor grabbar tag om mina revben och kramar dem så hårt de kan för att spränga dem. Något vill riva och pulvrisera korgen som häver sig kraftfullt när hjärtat lägger in ännu en växel för att det vet ännu mer om vad jag vill, kan, måste och är ämnad för.

Jag vill lyfta där och då, strunta i nästa förlossning, och bara få vara framme. Jag vill bara festa till, ta en nubbe till. Fortsätta skratta åt en byråledare som dansar i sin kräftdräkt, eller undra varför inte min kollega Peter blir ståuppare efter en grym genomgång av hur världen ser ut i våra mötesrum.Jag vill sörpla, skala, skåla, samtala och samkväma.

Men, ljuset expanderar ännu en gång, precis som i våras, precis som så många små gånger sedan dess, men nu är det större och vildare igen. Semestern är över, jag måste ta nästa steg och fortsätta. Jag vill skita i allt det där, bara några timmar. Bara bli full som man gärna blir på kräftskivor, men jag blir det inte. Jag går.

Kroppen försöker motverka allt. Lägger ut minfält av missmod, skjuter janteartillerield mot själen och skickar ut armé efter armé av självförminskningssoldater. Inget når mig. Jag hör och ser, men skakar bara bort det.

Jag går rätt ut i en ännu ofödd natt. En kväll som fylls av ljuden från alla som är på väg ut och som strax tillåter alkoholen att öppna alla dörrar. Jag vandrar till en tystnad, en ganska nykter sömn bakom en ljudisolerande dörr. Jag vandrar till mitt fenixbo.

Det är natt precis när jag somnar. Sluter ögonen och stänger ute mörkret för att vila i en allt ljusare värld. Nattsvalkan vidtar och jag försvinner tills klockan slutar slå och bara accepterar att ‘jaha, så det här är nu’.

Kudden är blöt när jag vaknar. Täcket en noggrant oplanerad hög på golvet. Underlaget rynkigt och ryckt från sin position. Jag minns inga drömmar, men det måste varit en fantastisk strid. Försiktigt tassar jag ut i köket, det finns inga spår av gårdagen i mina steg. Händerna darrar inte och jag låter kaffet och frukosten fylla mig, behagligt ackompanjerade av prasslet från en morgonpigg morgontidning.

För en kort sekund slås jag av en enorm sorg. I all förändring är det som om en del av mina minnen är planterade. Att så många av de flydda dagarna jag berättar om upplevdes av en annan. Att jag kanske måste skriva en nästansjälvbiografi istället. Men, så ler jag. Det spelar ingen roll om en del av mina minnesbilder är stilleben och planteringar, de vackraste minnena är ändå inte de du minns, utan de du längtar efter att uppleva.

Klockan är inte för mycket. Den är bara nästan-i-någonting och jag ska precis ta nästa steg. Och nästa.

 

4 reaktioner på ”Nästa steg

  1. Sakta men säkert tar du ett steg framåt, lite darrande ibland och bland fastnar du i det förra för en stund, men tar sen beslut att framåt är det som gäller.
    Starkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s