Min eviga kärlek – orden och skrivandet

Jag är nästan sexåring-som-druckit-läsk-lycklig när jag går hem efter matchen på Ullevi. Överallt ser jag bilder, små scener som letar sig in i min lilla anteckningsbok och kanske bildar bakgrund i någon berättelse någon dag.

Efter en trög första vecka på jobbet petade jag idag in högsta växeln. Det var befriande att bara känna hur hjärnan och fingrarna snackade samma språk och fyllde skärmen med ord, ord, ord.

Det slog mig i helgen, när jag skrev och skrev på den första boken, att i takt med att jag blir mer och mer förälskad i skrivandet så blir jag mer och mer avslappnad inför dess reglemente. Jag har aldrig varit en grammatikfascist, men ändå haft någon form av dragning åt att det ska vara si och så.

Skit samma, okej?

Missförstå mig inte. På jobbet är det av yttersta vikt att stava rätt. Jag är noga med att använda rätt termer och den tonalitet som kunderna vill ha, kräver och förtjänar. Att bygga bra texter som lyfter deras affärer och uppdrag är mitt jobb och det utför jag så bra och kreativt det bara går.

Men, hemma. När jag skriver vad jag vill – här eller i manus – då bestämmer jag. Jag slarvar inte, men jag skapar, vrider, tänjer, böjer, sträcker, lurar på, spegelvänder, utvidgar, ombildar, nybildar och leker med språket och orden.

Och, det är helt okej, tycker orden och språket.

Ord är fantastiska. De kan inte allt, de kan exempelvis inte hämta hem en förlorad från dödsriket. Men, de kan klä alla känslor i en dräkt som alla kan läsa, förstå, smaka, känna och ta in.

Ord är inte allt. Ibland säger ett barns leende eller en älskads kyss mer än all världens författare kan tänka ut, men å andra sidan – som jag också varit inne på tidigare – kan det räcka med ett ord för att säga mer än all världens bildbanker kan kommunicera.

I mitt fall har ord nästan räddat livet på mig. Det var orden som alltid fanns med under de mörka åren, även om de då – som jag varit inne på några gånger – mest var fasader; välformulerade och snyggt resonerande fasader som stank av  tom elitism. Jag visste hur jag skulle uttrycka mig för att få till poängen och bara rapade upp den ena plattityden efter den andra. Tack för applåderna, vi har det här i sekten. Vi skriver och läser blindskrift utan några vettiga punkter alls.

När jag nu, dag för dag, vandrar i den ena renande och befriande duschen efter den andra är det orden som klibbar sig fast. Det är bokstäverna och orden som tillsammans bildar ett superstarkt nät som alltid fångar mig när jag är på väg att falla.

För varje dag tecknar jag min egen bild på ett sätt jag aldrig vågat teckna den förut. Jag beskriver mig utan överdrifter eller underdrifter, ritar upp bilden av en man med brister men också så mycket mer. Jag hittar ord för mig själv som är om mig själv, inte för en roll jag spelade till perfektion i tron att perfektionen var äkta och inte ett skämt.

Orden uttrycker vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker och vad jag känner att jag måste säga för att det betyder något. I en utmärkt blogg, skriven av Katrineholms kommunchef, ställs frågan om vad vi förändrat efter Utöya. Jag har känt ett allt större behov av att prata ljus och kärlek – inte minst eftersom det var orden som hördes högre än sorgen och saknaden i Norge. I sitt största mörker hade de plats att prata liv, kärlek och tro – ja, det var till och med så att anhöriga kunde uttrycka medkänsla för terroristens mor. Det var fantastiska ord som fastnade, som gjorde skillnad. Jag vill bidra med såna ord. De är viktiga. De är ord som också är budskap.

Och, det, tillsammans med min egen proppen-ur-vår-och-sommar, har givit en näring och förändring i mitt sätt att skriva och se på andras ord som är fantastisk.

Jag har aldrig varit elitist, även om jag attraheras extremt av folk som kan uttrycka sig, men jag har känt en allt större aversion mot de som rackar ned på andras förmågor och göranden som mindre värt. Jag tar hellre en särskriven kärleksförklaring än ännu en tradig runda om diskursen.

Efter att ha särskrivit min själ i många år är jag nu helt inne på att det viktiga är budskapet, viljan och kärleken till orden. Allt annat är bara korrektur som går att fixa till.

Jag tycker att det är fantastiskt fint att en kille skickade ett vykort till sin flicka och skrev capre diem. Felstavat? Ja, men vad stod det egentligen på kortet? Hon log bara när hon såg det. Vad spelar placeringen av två bokstäver för roll när budskapet är jag älskar dig och vill ha dig i natt?

Lappen på en väns kylskåp där hennes son med spretiga bokstäver skrivit grattis på nya jobben, mamma är otroligt vacker för att det är ord som någon kämpat fram ur hjärtat och för att varje ord där betyder något för den som skriver och den som läser.

Om någon trycker gilla på en av mina Facebookstatusar är det för att de gillar mitt skrivande – tack, säger jag istället för att raljera över att det är allt de gör.

Varje gång någon berörs av mitt skrivande slår mitt hjärta dubbelslag. Jag har fått frågor om det är okej att använda utdrag ur min blogg på begravningar, vid frierier och på sistone diskuterat rätt rejält om relationer och sorg med två trevligare läsare. Det jag skriver länkas vidare, twittras om, kommenteras, diskuteras och så vidare. Det är fantastiskt att tusentals kommentarer skrivits här och på andra ställen.

Det jag skriver ska vara helhjärtat. Ja, där satt ordet: helhjärtat.

Mitt skrivande är och kommer att förbli helhjärtat. Det är omöjligt för mig att inte älska med orden och jag kan allt mer sällan låtsas som om jag är någon annan. Det blir varmare, tydligare, mer övertygat och allt mer min agenda, min tro, min lust, min längtan och min passion som fyller raderna. Det kan handla om gräsänder, hon med stort H, kärlek, liv, död, sorg och så vidare. Men, det är alltid jag. Det är aldrig effektsökeri, billiga poänger och förminskande av andra. Varför skulle jag ägna mig åt det när jag nu äntligen förstorat mig själv?

Och, jag kommer tillbaka till det här. I takt med att jag blir mer och mer förälskad slappnar jag av mer och blir än mer lycklig av andras ord. Jag älskar Eva och Emelies sätt att krydda med citat – oavsett om det är från Leo B eller Kalle & Hobbe. Kloka ord, naiva grubblerier, oneliners och så vidare. Det är så enormt häftigt.

Ord kan vara tomma, dumma, fula, meningslösa och bortglömda. Men, de kan vara totalt magiska också. De kan berätta precis vad vi vill, hur vi vill och lyfta fram det minsta och det största precis som vi vill.

Och, när man – som jag – älskar orden och numera också mig själv, då kan jag inte gå hem från en alldeles vanlig mitt-i-tabellen-match i Allsvenskan utan att överallt se fantastiska scener som jag varsamt och ömt klär i ord så att alla kan få se vad jag ser och ler åt.

Jag tänkte avsluta med två klipp som bevisar hur fantastiskt man kan använda ord.

Först ut är den mästerlige Stephen Fry som dissekerar elitister och ger bränsle åt vad jag känner allt starkare om kärleken till ord och språket – han uttrycker det på ett makalöst sätt. Det viktiga är kärleken, inte ett navelskådande regelhysteri.

Därefter är det dags för poetry slam och en otroligt fräck attack på dumma ideal signerad Katie Makkai. Hon tar ord, som bara i sin skrivna form är häftiga, och adderar sin scenkonst till den. Vad ni än gör – kolla den, det är total briljans.

Det är bara två exempel av många på hur ord är magiska och kan bli än mer magiska när de sätts ihop på rätt sätt och når andra.

Jag är löjligt kär.