I ett resonerande regn

Hennes ögon är tydliga. Rösten säker. Trots att hon berättar att hela världen har förändrats med några ord det senaste dygnet. Jag beundrar och känner så med en av de mest levande människor jag mött. I de svalt färgade ögonen finns en slags eld jag alltid uppskattat.

Lite senare. Jag hör om förkastningssprickor i det jag trodde var en evigt lugn och grön trädgård. Vänder mig åt ännu ett håll och ser en tredje uppbrytare.

Det är som om brytpunkten är nådd lite överallt. Sommarens svettiga hetta är inte mer. Plötsligt är det som strålade starkt bara fallfrukt på en bakgård man inte orkar eller vill klättra in till längre.

Det duggregnar och jag går längs vägar jag nästan bara beträder när sommaren ler som mest. Då powerwalk, nu ett fundersamt släntrande. Änderna har bytt till höstkostym. Några uppgivna löv har fallit och kysser sig envist fast mot regnvåt trottoar.

Gråheten dominerar. Regnet ser inte ut som de glittrande silverpengar det kan vara när det sommartid faller samtidigt som solen lyser igenom dess arméer. Dropparna idag är truliga höstpåminnelser som lägger sig på min jacka och säger saker i stil med det var bättre förr, man får vara glad för det lilla (angående sommaren) och vi går mot mörkare tider.

Och ändå är det ett resonerande regn. Jag stannar till vid den lilla bron som går över en ännu mindre krök i den lilla, lilla bäcken och tycker att regnet trots allt också baddar min veckade panna och ger liv.

Jag funderar på gårdagen. Hur 50 människor trängdes med snittar, vin, kaffe, cupcakes och annat i ett vardagsrum. Hur Mattias berättade om sin passion, Fredrik spelade upp delar av sin övertygelse och Mohammed berättade om vägen från att sitta i en cell till att bygga ett större liv. Dit gick jag med min härliga kollega, träffade nya och gamla vänner, skrattade och njöt. Då lös solen och jag stirrade som förtrollad ut genom en vidöppen balkongdörr. Molnen var som endimensionella figurer som strävade västerut, mot horisonten där solen tvekade inför nedgången. Jag log där och då. Såg gamla mönster, monster och chimärer kroka fast i molnen och sakta segla bort – ovetande om att för dem är Jorden platt. När de nådde horisonten skulle de komma att ramla över en osynlig kant och falla i ett evigt mörker och aldrig hitta åter.

På bron igen. Mina händer på dess räcke. Blicken fäst vid en ensam gräsand som simmar i cirklar i ett för litet vatten. Regnet resonerar vidare. Det har bara lånat en dag av solen och gör inte anspråk på att stanna i min värld om det ens besökt den i dag. Jag ler, skakar på huvudet och fortsätter mot kvarter jag känner bättre. Där är fasaderna motivationscoacher som alltid peppar mig när jag går – oavsett väder.

Regnet slutar. Himlen spricker upp i ett försiktigt leende. Ledsna ögon hittar alltid en utsikt de måste skratta åt när de ser den, förklarar ett klokt träd på gatan där jag bor – och jag litar på det å min väns vägnar.

Sen inser jag förvånat att jag vandrat hela vägen utan att ens fälla upp mitt paraply och att jag inte är så särskilt blöt. Resonerande regn är inte så dumma trots allt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s