Granne med förgiftade rosenblad

Om kuddar kunde tala, vad hade min huvudkudde sagt till mig då?

Hade den berättat om hur jag otaliga nätter nästan kvävt den när jag pressade ned min ångest i dess mjukhet? Eller om alla sömnlösa timmar när jag snurrat runt den i ett fåfängt hopp att hitta en sida som är den perfekt kylda porten till drömmarnas land? Kanske hade den, lätt förundrad efter att i flera år tåligt och tyst blivit mörbultad, frågat mig om hur jag fann den avslappnade stillheten i mina andetag? Och eventuellt påpekat hur skönt och annorlunda det är att känna min mjuka hand mot sitt örngott när jag långsamt sjunker in i ännu en leende vila?

Kuddar kan inte tala, men jag kan berätta för den om allt som hänt och som den känt varje natt (och även vissa eftermiddagar, det ska erkännas)

I somras sprang jag, efter att under våren ha blästrat gårdagen, rätt in i min själs trädgård. Där sitter jag fortfarande, även när sommaren sakta dör via en trolsk sensommar.

I min trädgård finns en varm källa, ytan beströdd med rosenblad av den rätta, hjärtröda sorten. Källans kloka värme låter jag varsamt omsluta mig när jag ibland tittar för långt bort och bortom livet som det borde vara ser en dal fylld av förgiftade rosenblad. En dal jag noga aktar mig för att beträda

Dess tideräkning är sådan att det som där lovas att vara för evigt aldrig kan garanteras längre än till att det uttalade löftet tonar ut. Verkligheten där är att orden jag älskar dig, även när de sägs mellan fyra ögon, följs av en outtalad men definitiv punkt alltför ofta. Berusningen som föder orden där är varken champagnebubblande eller äkta, bara förrädiskt blå dunster som låtsas vara vackra blommor. Där luras folk att tro att de ska fyllas av kärlek, men blir bara en avstjälpningsplats för en annans ryckiga och könlösa extas.

På dess breda vägar demonstrerar de bortskämda för att girighet inte ska vara en dödssynd utan tvärtom en dygd. De belyser sin avsmaksrevolution genom att vrida solen mot sig som strålkastare. Samtidigt innebär det att de hungriga hamnar i en än mer bortglömd skugga och inte ens kan värmas en smula av en hoppingivande sol innan nästa kalla natt.

Där finns baksidorna av allt och marscherar i mäktiga, koordinerade och tomma femtekolonner till slagfält som aldrig får ligga i den träda de förtjänar. Det här är en dal där de döda kanoniseras och förevigas som hjältar i både filmer och massmedia.  De sårade får stappla på ett ben till en bortglömd tillvaro där de minns krigets fasor i både fantomsmärtor och oändliga mardrömmar. Samtidigt tvingas de, som nästan alltid är namnlösa och bara ibland en del av statistiken, slåss för smulor från det samhälle de gav upp sin framtid för.

I den dalen gror flyktbeteendet och rotlösheten och bildar enorma gordiska knutar som bara kan huggas i bitar av damoklessvärd, men även det är pyrrhussegrar eftersom svärdet bara plockas fram vid omedelbar fara. När faran är över ser ingen att knutarna bara blir till ormar som söker sig till valfri Medusa på en överhettad börsmarknad och sprutar in fartblint och vanvettigt etter i en nervös kappvändare för att skapa en rikedom som är en konstgjord drog. Här finns inte fyra årstider, bara baisse och hausse. Julafton kommer när marknaden vill och sju svåra år kan ta slut i samma stund som en robot felprogrammeras och köper för pengar som inte finns.

Det är en dal där skratt fastnar i halsen och där ekot av högljudd gråt ekar i ett särskilt hörn som ingen orkar bry sig om. Istället tapetseras ingången till detta hörn över med braskande löpsedlar om allt oviktigt som får vikt av en försvarlig mängd trycksvärta. Problemen göms bakom en slags avspärrningstejp av bantningstips, så tränar du rätt, gissningar om vädret, smygtagna bilder av kändisar ingen skulle ta ett steg för att titta på och allsköns bråte om ditt och datt som blir dina att läsa om för nästan inga silverpenningar alls. Det som verkligen borde vara viktigt lockas in i en pandoras box och när dess lock smällt igen muras lådan in i aningslös betong.

Jag kliver ur min källa, medveten om skuggorna i dalen och ej blind för mina egna fläckar. Det är inte hudcancer, bara ärr och nödvändiga skavanker. Så ofta har jag önskat att hennes ö är mitt fastland, att jag kan rusa annorstädes än på min snitslade bana. Lyckligtvis, vilket jag förstår mer och mer nu, är inte himlen från igår en vhs-film som kan spolas tillbaka och spelas gång på gång. Livet är en stream och hur jag än gör ramlar jag in i nya rutor om och om igen.

Det finns inga repriser. Jag är i direktsändning. Och, jag är i min själs trädgård. Kanske är mina handlingar ibland törntaggar när de berör andra, och kanske är mina ord ibland förvillande drömska av den elyseiska doften som når mig och är min enda kompass när jag går vidare. Men, de är äkta och de har inga baktankar.

Jag bor granne med en dal av förgiftade rosenblad. Jag aktar mig noga för att gå dit, men är inte blind eller avtrubbad inför dess avigsidor. Därför fyller jag – så ofta jag kan – en katapult fylld av saker jag tror är bra medicin och skickar den så långt in i den dalen det bara går.

Det är dags för en kopp kaffe i min själs trädgård. Det blir ingenpressokaffe idag också.