Om en gräsands olyckliga frånfälle

Jag anlände en smula försent i fredags morse. Det var en stund efter att en bil – detta är mitt antagande – rammat och dödat en gräsand vid Dämmebron i Gårda. Redan stod där en gråtrut bredvid den döda, blodig om näbben efter att ha tagit sig en munsbit. Några enstaka kajor smög i närheten, lite rädda för den stora fågeln.

Naturligtvis ville jag, som gräsändernas mänsklige representant och beskyddare, gå fram och jaga bort den stora, läbbiga måsfågeln för att sedan låta den lilla anden få en finare begravning. Jag insåg dock att jag var helt befriad från redskap att gräva ens den grundaste grav och dessutom var det meningslöst att skrämma iväg den hungriga truten. Den skulle cirkla på behörigt avstånd och sedan dyka ned så fort jag begav mig. Och hade jag, mot förmodan, lyckats skrämma den på flykt för gott, hade det ändå inte spelat någon roll. I träden runt den dystra scenen anlände nu uppspelta skator och kallade på än fler artfränder.

Naturen fick ha sin gång, vilket förmodligen är det rätta, trots allt.

Igår, på vägen hem, passerade jag ånyo platsen. På håll såg det nästan ut som om gräsanden förvandlats till ett krucifix. När jag närmade mig såg jag att det knappt fanns något kvar, bara det som ingen klarar av att äta.

Kanske hette gräsanden Alice och blev mor till tretton små dunbollar som, likt taskigt styrda radiobilar, krockade med varandra i våras under ett tokigt tjattrande.

Kanske var det hennes förtvivlade ankling som stod på piren när jag passerade igår och saknade henne, innan den med ett sorgset kvack hoppade ned i ån och simmade bort för att finna sig en ny livskamrat. Eller kanske bara berätta för de andra, med finstämda kvack, om vilken fin mor, hustru och medsimmare hon var.

Kanske var Alice nu i ändernas himmel, som ligger bortom Anderna eller kanske någon helt annanstans som inte låter som en dålig ordvits.

Eller, så finns det ingen andhimmel eftersom gräsänder lever livet till fullo här och bara slutar när de blir gamla eller träffas av en bil.

En ledsam syn var det hur som helst – så mycket vet jag. Och jag lovar att ge Alices brödsmulor till en annan and vid första bästa tillfälle.