En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.

 

Självscanning 2.0

Det har blivit så mycket lättare att handla på ICA i Olskroken sedan de införde självscanning 2.0. Nu behöver du inte ens plocka ned varorna i korgen.

Allt du behöver göra är att, precis innanför ingången, ta den där blippmojängen som läser streckkoder och föra den mot ditt hjärta. Den känner av hur du mår, hur du haft det och vad som väntar, sedan rullar den ut en vagn som du bara följer till kassan – varorna hoppar ned själv, självscanning 2.0 vet vad du vill ha och/eller behöver.

Det är rätt tydligt att se hur bra det funkar.

Där ser man den ensamme medelålders mannen som givit upp och inte ens suckar när hans korg fylls med ärtsoppekorvar och 3,5:or. Det rycker lite i äpplena, bara ett kort ögonblick, men så fylls vagnen av en chipskolonn.

En småbarnsmamma ler när hennes korg fylls av passionsfrukt och tittar glatt på sin man. Han har en egen korg och ned i den flyger Teknikens värld och fryst pytt-i-panna. Med en suck går kvinnan vidare och chokladkakor i mängd rasar ned i hennes välfyllda och ouppfylla korg. Maken går obekymrat vidare och märker inte ens hur en kokosnöt lämnar fruktavdelningen och i hög fart färdas mot hans bakhuvud.

En farmor ler när de kakor hon ”vill köpa” till sina barnbarn för sina sista slantar stannar i luften och därefter återvänder till hyllorna för att istället ge platsen i hennes korg till en korsordstidning och färsk fisk istället för tonfisk på burk.

Mannen som med plågad blick ser sin vagn fyllas av toapapper, katrinplommon och druvjuice avslöjar dock att det här systemet skulle behöva en diskret avsändare på vissa leveranser.

I dag hade jag, vid shoppingtillfället, just haft en stressig dag, krönt av en fem timmar lång workshop om tuffa strategier på en grymt elak europeisk marknad, samtal från en PR-chef vid sexsnåret och därefter en god kopp kaffe med en skön typ som brinner för det hon gör. I morgon väntar en räcka leveranser, ett snabbt möte i Surte, höstsalong med afterwork, sko- och hängsleköp, en tur till skräddaren och hemgång innan jag förvandlas till As-kungen. På lördag en heldag, helkväll och vinglig (?) natt i frack med 400 (?) människor.

Självscanning 2.0 gjorde verkligen sitt jobb. När jag lämnade butiken bar jag på två papperskassar fyllda med energidryck, coca-cola, bake-offbröd, popcorn, frukt, tuggummin, tandkräm, smågodis, glass, banan, yoghurt och saft. Jag är redo för söndag morgon, kan vi väl säga …

 

Jag är för dum för att köpa sängkläder?

Av ren tristess bläddrade jag lite i Jysks senaste magasin och undrade om jag någonsin skulle kunna köpa sängkläder igen utan att känna mig som en idiot.

Skulle jag välja microdun, myskandsdun, vita europeiska anddun, vanliga anddun, andfjädrar, små fjädrar (vilken fågel?), bonellfjädrar, minibonellfjädrar eller multipocketfjädrar?

Bör madrassen vara dubbelfjädrad?

Vad är klokast, silikoniserade hålfiber som är spiralformade eller spiralkrusiga? Funkar det kanske med polyesterhålfiber, de tål visst koktvätt? Är det viktigt med kraftig quiltning och antibakteriella fiber eller räcker det med lätt quiltning?

Ska jag satsa på polyester, bomullscambric eller vanlig bomull?

Vilket är bäst? Sytt i kassetter med kanalväggar så att dunet isolerar utan köldbroar eller i kvadratkonstruktion med höga kanalväggar? Kanske är vågkanaler prylen?

Hmm, memoryskum (kommer det verkligen ihåg vad man gör i sängen?) eller purskum (tittar det bort när man ligger med någon?). Ska memoryskummet vara tryckavlastande? Är purskummet mjukt om kärnan är fast?

Och är kärnan av andningsbar latex fast, medium eller mjuk? Vänta, kanske är det högelastiskt kallskum som är grejen?

Ska sängen ha ben eller medar? Medar? Inomhus?

Behöver jag fem komfortzoner och vill jag ha optimalt eller korrekt stöd. Är målet komfortabel sömn?

Vågar jag lita på ett ”kvalitetstäcke som smyger sig tätt om kroppen” eller kommer det att strypa mig om jag snarkar?

Jag klarar inte det här, det får bli en hängmatta …

 

Tomas Ledin-affischerna lever!!!!

När jag och U åkte hem från kunden i eftermiddags var allén smyckad – och jag använder det ordet så utsträckt jag kan – med Tomas Ledin-affischer.

Illa?

Nej, mycket värre … Affischerna levde.

När vi närmade oss den första hoppade Ledin ned och landade lite lätt bredbent mitt i vägbanan och sjöng att sommaren är kort. U girade skickligt, men några meter längre ned hoppade ännu ett Ledinmonster ned och hamnade precis bredvid oss. Sensuuueeeeeeeeellla Isabeeeeeeeeeeeeellllla lät det när U, än en gång, ytterst skickligt girade, gasade och vrålkörde förbi.

Det bara fortsatte. Monster, vampyrer, gengångar, gastar, osaliga – alla med Ledin inympat i sig och vice versa – flög ned från affischerna och attackerade oss med alla möjliga ondskefulla varianter. Gilla läget, vrålade en och blottade ett tandlöst grin där giftormar låg i kindpåsarna. Vi är på gång, ropade två andra som hoppade på oss från två andra håll och som vi knappt undkom.

En annan landade på motorhuven och gormade att  det ligger i luften. ”Jag har vigvatten istället för spolarvätska”, sa U och sprayade vålnaden med detta heliga och kunde strax, med hjälp av vindrutetorkarna skicka iväg den vrålande ondingen.

Vi trodde att hade klarat oss när vi närmade oss Avenyn, men då hände det. En gigantisk, extra elak och kraftfull Tomas Ledin-fantom flög ned och landade precis framför oss. ”Helvete”, skrek U och så kraschade vi med en våldsam smäll. Airbagen gjorde sitt, men jag var rätt omskakad när jag kravlade ut ur bilen. Ledinmonstret väntade på mig, lyfte mig med en otrevlig wedgie och förde mitt ansikte mot sitt. Med ett nattsvart garv och en andedräkt som luktade Folkparkerna 1994 förklarade han vad som skulle hända:

”I natt är jag din”, sa den och tittade på mig. Dess pupiller var stora som maxisinglar och ur mungiporna rann saliven, som var en blandning av folköl och kir. ”I natt är jag din”, upprepade monstret och skrattade.

Jag blundade och dog.

Spårlöst återfunnen

Längs gatan jag löpte gatlopp
i ett september som förvandlades
till ett ändlöst november
när hon viskade sitt farväl
vandrar jag obehindrat idag

Strax innan den sorgen
när det ännu var augusti
även om kalendern sa annat
var träden lika vackra
som de är denna dag

Hon hade älskat bilden
av de brokiga färgerna
och grenarnas trotsiga försök
att dricka sommar ur en å
som avslöjade kylans intåg

Efter ögonblicket när jag föll
och undrade om jag alltid
skulle vandra i en ljummet
svartvit värld av lagom
mycket ingenting gick jag där

Då var det här min bakgata
den lilla stump jag hade
att få lufta sorgen som maskerades
och hölls i ett kort koppel under
kontorstid, måndag till fredag

Det här var entrén till
min egen blyertsvärld
och i gatlyktorna hängde manus
till sorgliga bloggposter som
aldrig ledde någonstans

Jag mötte aldrig någon här
det var min ensammaste gata
och jag följde vattnet
i hopplös förvissning om
att slussen var stängd för gott

Efter att jag föddes på nytt
när hennes ord hyllade
gick jag här igen
men då för att andas ut
glädjetrycket i mitt bröst

Då kunde hjärtat utan att
veta hur eller undra varför
slå lyckligt för mig
men också för henne och
alla andra jag någonsin älskat

Allt jag kapslat in av värme
fick lyfta vildsint mot skyn
på den här lilla gatan
och bara jag såg det
men det var underbart ändå

Alla namn som varit törnen
var nu spräckliga ballonger
fyllda av tacksamhet över
dagarna vi delade istället
för att vara mörka upprepningar

För varje dag och steg
jag tog bort från döden
gick jag allt oftare här
inte för att vara ensam
utan för att få höra tystnaden

Jag såg träden födas igen
och grönska i takt med mig
liksom jag såg dem fladdra och
låta julis bris förföra i tron
att augusti aldrig skulle dö mer

När jag i detta september
kysste ett annat augusti farväl
och satte händerna i fickorna
log träden utan att som förr
förlora sin färg framför mina ögon

Jag går här idag igen
och så minns mitt sifferjag
att det är exakt två år sedan då
och när jag fortsätter att gå vet jag
att jag är spårlöst återfunnen

 

Okej, jag slängde Peps i slangbellan

Det var en magiskt vacker sensommar-eller-höstdag i morse. Fåglarna kvittrade muntert och när jag kom bort till rondellen stod Peps Persson och väntade.

”Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag. Oh boy! Inga tunga kläder behövs och det gillar jag”, sjöng han och slog följe med mig.

Jag gav honom tummen upp och så vandrade vi längs backen ned mot Gårda, följde ån och nådde Dämmebron. Peps tystnade ett ögonblick och började sen om igen. Och så fortsatte han längs vägen förbi den lilla kyrkan och utmed ån på andra sidan Folkungagatan när vi knatade mot centrum. När han för åttonde gången stämde upp i samma låt hade jag fått nog. Det var förvisso vackert väder, men allvarligt talat – klockan var knappt 8.30!

Så, jag fiskade upp alla plastpåsar alla fina medborgare i den här staden slängt i ån vid centralen, byggde en slangbella som jag spände med hjälp av ett välvilligt träd, varpå jag knuffade ner Peps i anordningen.

”Sorry, Peps, men jag behöver lite egentid”, sa jag och släppte taget. Den klassiske skånske musikern flög iväg i en rejäl båge söderut. När han knappt var en prick mot den somriga himlen hörde jag en svag röst som gormade om hög standard.

Jag hoppas han landade tryggt med båda fötterna i den skånska myllan.

Det var för övrigt en briljant morgon.

På andra sidan ljuset

Jag ser dig
Pojken på andra sidan solnedgången
Du som aldrig
kunde stanna här när solen steg
Ljuset och värmen
fick dina tårar att koka,
skållade din hud
Du kallar på mig,
men du bor i skuggan
dit jag aldrig hittar

Jag anar dig
Flickan på andra sidan skymningen
Du som sjöng
aldrig så lyckligt som när då?
Det ohållbara vi
som hjärtat håller fast vid,
alltid ett aldrig
Dina ord begär mig,
men viskas med den sorg
jag inte längre bekänner

Jag hör dig
Kvinnan på andra sidan midnatt
Du som höll mig
och som jag lät hållas
Den inkapslade tomheten
som våra ögonblick förnekade,
de namnlösa minnena
Din hand sträckt mot mig,
obestämt darrande
och sökande vem som helst

Jag rör mig
Mannen på andra sidan regnet
Jag som höll masken
även när den regnade bort
Den flagnande fasaden,
söndervittrad av tårars fukt,
den flyende isoleringen
Mina fötter begär mig,
med oskuldsfull frenesi
rusar vi till andra sidan mörkret