Från tänk om till tänk om

Jag låtsas tillräckligt hårt när jag går hem från staden i helgen. Att det är sommar och att jag är åtta år. Jag har ett plåster på mitt knä och cyklar ivrigt, utan stödhjul, längs grusvägarna. Och jag cyklar fortare än solen går ned och kommer alltid fram till solen i tid för att rädda den från natten.

Så jag behåller sommaren inom mig och förblir en cyklande konung, även när jag vaknar i måndags, mitt i en deprimerande grå värld. Rutan försöker tappert torka bort regntårarna från natten som gick, men det går så där. Och strax efter bankar regnet ned mer frenetiska droppar som om det skriker titta på mig, titta vad höstigt jag kan göra. Det är blott några skurar kvar till dess rop om sin egen förträfflighet överröstas av suckarna från alla som inte längre minns att sommaren faktiskt var rätt okej och bara minns den förra skuren.

Det finns en annan ton i naturen nu. Jag känner det den dagen och resten av veckans förkylda, hostiga och småfebriga dagar. Då och då försöker årstiden spricka upp i ett somrigt leende, idag var temperaturen vilse på rätt sida 20 grader, men det är ändå höst i vinden. Himlen är så blå den här torsdagen, men det är nästan som om sensommaren försöker för mycket, att den sminkar sig i för klara sommarfärger för att vi verkligen ska tro på dess sanning.

Men, sommaren finns kvar inom mig. Jag är en cyklande konung. Och än mer så efter att jag och H snackade. Han undrade hur allt var och jag förklarade att det fanns några törntaggar i mig som nu värker ut i takt med att jag cyklar vidare (låt vara att jag använde lite andra ord, men det är hemligheter). Jag höll dem inom mig ett par veckor, men det är dumt när du trampar ned på taggarna gång efter gång. Nu rinner de bort, det gör lite ont, men mycket gott.

Jag ser allt och alla som brister runt mig, men knyter näven och känner hur jag har allt lättare att hålla ihop. Jag vandrar allt tydligare från tänk om det ändå kunde bli så där till tänk om och se till att det blir så där. Min dröm är inte baserad på en tipskupong som skrynklas ihop strax innan 18.00 varje lördag eller ett frånvänt mässande i en sekt. Drömmen färgsätts i varje ord jag skriver, varje steg jag tar åt rätt håll och i varje andetag som – även nu när hösten griper tag om mig – andas ut en del av en slags sommar som aldrig tar slut för en cyklande konung.