Symfoni

Det finns dagar då promenaderna är motsträviga. Detta trots att pianot försiktigt klinkar hoppfullt som vore dess toner ett avstannande regns sista vilsna droppar och därmed också ett sollöfte.

Det är dagar då du går i en ännu inte höstskrudad allé och hör stråkarnas vemodiga och stillsamma vägvisning från bakom varje stam. Du inser att kurvan de leder dig mot är dunkel, fastän den i alla andra ögonblick är bara spännande. Inte ens cellons sexiga uppenbarelse kan få dig att resa dig och känna lusten då.

Det är stunderna då du känner att blåssektionen finner sin kraft från att andas in nordanvinden. Sen blåser de ut dess kyla som sorgsna mistlurar rätt in i din själ. Trumpeter och horn är medbrottslingar, fast märkligt nog är tonerna menade att ge dig tilltro och alla andra ser att de är sprungna ur sciroccon och sunnan.

Och inte kan harpans lätta toner som blir till ystra ballonger och okrossbara såpbubblor lyfta dina slokande axlar då. Inte ens dess porlande läkekraft kan få dig att, istället för att stirra i marken, våga se bortom nästa början.

Det är dagar när du blundande står på huk framför slagverkarna och hör dem slå, slå, slå och stegra, stegra i en vilt virvlande symfoni som lockar med alla de andra och nästan, nästan når fram … men aldrig, i dina öron, hittar det crescendo som spränger bort tvivlet i ditt hjärta.

Jag saknar inte de dagarna.

Idag är en stillsam dag. Hjärtat stretchar ut efter ett långlopp. Själen har lite håll. Fötterna är nakna och gillar det faktum att de mer masseras av soffans tyg än trycks ned gång på gång i ännu en promenad åt rätt håll.

Jag hör en symfoni på avstånd. Dess toner kan kanske natthimlen tolka åt mig om några timmar när jag står där med en kaffekopp. Förmodligen med skor på fötterna för att skydda dem mot septembernattens överraskningsattack. Det kunde vara en motsträvig dag. Det är en stillsam dag istället. Jag kan inte läsa noterna i symfonin jag hör, men förstår dess ord, dess ordlösa mening som säger så mycket om att det kommer så många bra dagar. Jag vilar och väntar på ett crescendo som kommer … det vet jag, även om jag inte kan läsa noter.

Över symfonin hörs en ensam röst och tonerna av ett piano. Jag sluter ögonen och vilar på en osynlig fjäder som långsamt bär mig uppåt igen, till min egen rymd, bort från funderingar. Jag tänker att om alla sjöng som Rosie Thomas skulle det aldrig någonsin bli några krig.

Det får bli sista tanken. Nu glider jag iväg ett tag. Och leker stillsamma leken.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s