Drömräknaren och höstlöven

Det var en gång en klok man som hade det enda svaret folk borde behöva när det gäller krig. Detta till trots fortsatte krigen och det var med den ledsamma insikten jag mötte honom några sekunder innan det blev höst förra gången.

Jag ställde en fråga, likt sådana han fått förut och förväntade mig kanske det svar han givit förr.

”Säg mig, kloke man. Hur många drömmar dör i ett fältslag?”

Han pekade på ett stort, livligt lövträd. ”Exakt lika många som det faller löv från det trädet i höst. Exakt så många.”

Han gick därifrån och jag satte mig under trädet och väntade. Så singlade det första lövet tyst mot marken, sen ännu ett och ytterligare ett. Jag satt där hela hösten och räknade noggrant. När det sista lövet fallit, en regnig och ruggig dag i skarven mellan oktober och vinter, kom den kloke mannen gående igen.

”324 134 löv”, sa jag. ”Det föll 324 134 löv från det här trädet. Så många drömmar dör i ett fältslag. Men, säg mig, hur många segrar föds i samma fältslag?”

Han pekade på trädets nakna, spretiga grenar. ”Lika många som det finns löv kvar på trädet.”

”Vad sorgligt”, sa jag. ”Men, det är ändå bara ett träd. Det finns så många kvar.”

Mannen nickade. ”Och ändå så ser vi direkt det döda, tomma och livlösa trädet om de andra grönskar, eller hur? De levande drömmarna är så uppenbara och alltid där, men de som inte finns lämnar ett hål i helheten, ett fult, dött hål.”

”Det kommer nya löv i vår”, sa jag och undrade om jag nästan försvarade krig.

Han log. ”Så är det, löven som faller blir till jord och näring för nästa grönska. Det är inte riktigt så med drömmar som skjuts ihjäl. De försvinner bara, de är icke mer. När en dröm faller på ett slagfält blir den inte till nya drömmar, bara nya mardrömmar.”

”Det föds ständigt nya drömmar”. Jag kände mig trulig redan när jag sa det. ”Visst”, sa han med bibehållen mildhet. ”Men, drömmar är inte löv. Löv behöver falla för att ge plats för nya löv. Drömmar mår bättre om de får leva sida vid sida med nästa och förra generation. Alla drömmar får plats.”

”Jag är inte säker på att din liknelse hjälper”, sa jag. ”Det känns svårt att förstå det hela.”

Han lade sin arm om mina axlar och vi började gå därifrån. ”Precis. Det går inte att förstå krigets vansinne. Hur man än tänker och försöker rationalisera och förklara det så blir det fel, fruktansvärt fel.”

”Det är kallt när löven fallit”, sa jag. ”Inget stoppar den elakt kalla och råa vinden då.”

Han nickade, den här gången med ett svagt blänk i ögonen. Tårar? Jag visste inte säkert, men tankarna bröts av hans lugna röst. ”Precis, och om inga ljusa och tokiga drömmar om allt från sex med din älskade på en klippa till märkliga historier där du åker lådbil bland asteroiderna lever vidare, hur ska vi då stoppa alla mardrömmar som inte Hollywood kan anpassa slutet på?”

”Om varje löv är en dröm, vilken är då vackrast? Vilken ska vi försvara mest mot mardrömmarna”, sa jag. ”Eller är det ingen skillnad på löven, kloke man.”

Han sa inget, men det gjorde inget. Jag visste åtminstone det svaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s