Ingen mun-mot-mun med mitt lik

Efter eufori kommer? Ja, vad fan kommer, egentligen? Vardag? Slentrian? Stillestånd? Tillbakagång? Nej, inte det sistnämnda, verkligen inte det.

Så här är det. Det går fortfarande framåt. Varje dag. Men, efter några månaders simmande i en verklighet av snälla moln har jag nu fått ympa in den realism som alltid hösten bringar. Jag blir bara lyckligare och gladare, men ökningen är så mycket långsammare nu att jag från och till blir frustrerad. Okej, det var förstås en barnlek att jubla sig fram i går när termometern sa 26 grader i Göteborg och vindarna var mutade av sommaren. Lika segt var det natten till i dag när mina försök att somna stördes av att dygnet avslutades med ösregn mot rutan. I dag tror jag faktiskt att träden så sakteliga givit upp. Det fanns en resignerad grönska i deras uttryck.

Det är inte så konstigt att det blir segare att fortsätta klättra då. Det är kallare, råare och mörkare. Och, det är inget gnäll här – det blir ju bättre som sagt.

Men, sjumilakliven samsas plötsligt med stunder när jag tror att jag står stilla och sjunker i ett djupt hav. Ett tag vill jag då vråla på all möjlig hjälp. Sen inser jag att jag står i en grund vattenpöl. Att problemet jag mött bara var ännu en grind att öppna för att sen passera utan vidare ansträngning.

Ett tag nu har jag – då och då – frestats att ge liket av mitt gamla jag mun-mot-mun. Det är svettigt att vinna. Det gör ont att växa. Det är ansträngande att inte hitta en enda anledning att bli förstenad och själsligt död. Det är lite skrämmande att vakna och veta att jag har makten att göra varje dag till det jag vill – och lite omvälvande (så att jag behöver stötta mig och gömma mig ibland) att inse att jag gör det också. Det är obekvämt att vara ärlig, även om det är det enda rätta (jag vet, men det är ändå obekvämt). Det är inte sorgfritt att leva utan den sorg jag förr bar över att inte leva. Det är nytt, även om det är självklart och jag är rätt så lättlärd.

Och, det är ytterst underbart, om än väldigt vimmelframkallande givet mitt förr, att veta att när jag somnar bredvid flickan jag vill somna bredvid varje natt (när det nu sker) så finns ingen rädsla kvar. Jag kan inte hitta ens ett korn av den förminskning jag silade fram i min vackra flod förut och blåste upp till enorma bergsmassiv – det fanns alltid en jävla bergskedja att betvinga innan jag vågade kyssa från mitt innersta. Bättre då att titta undan och hellre se mina nötta skor och beordra dem att gå än att titta upp och låta dem slå följe med hennes skor hem. Den spärren finns inte heller kvar. Att inse att jag står på en vacker äng utan tistlar och huggormar när hon en dag kommer med den vackraste sommarklänningen lätt virvlande och inte så lite avslöjande – det är osannolikt häftigt och pulshöjande.

Men, allt ovan har sitt pris. Tributen är att jag ibland måste sjunka ned på en stubbe i Skatås, andas och fråga om en osynlig hand. Där jag sitter i min själs trädgård känner jag ibland hur jag gungar under ett äppelträd och ständigt provocerar blommorna att regna ned över mig. Det är underbart, men ibland blir jag lite yr och måste söka skuggan.

Det har verkligen funnits ögonblick när det förintade förr har varit något jag velat ty mig till på något tvistat sätt. Att dra in doften från röken när jag brände alla anteckningar från då var förförisk. Och jag ville återuppväcka mitt då ett par gånger när jag låg där med lyckans träningsvärk i lederna efter ännu en orgasm. Bara smita tillbaka. Backa till det enkla, det jag kände – det som gjorde att jag slapp känna något alls.

Och, jag ville verkligen göra mun-mot-mun. Men, jag visste inte hur. Jag hade alltid slarvat på de där lektionerna. Så jag satt still och såg mitt lik ett tag till, lyfte det sen och lade det på bålet och lät flammorna stjäla det.

Be mig inte förklara, för det låter sig inte göras, men jag brände det i lördags. Istället för mun-mot-mun fick lågorna förtära det. Det brände som fan även i nuet, men jag insåg att jag inte behövde peta i askan för att hitta mig själv igen. Jag behövde inte sparka undan det förtärda för att släppa loss en fågel Fenix.

Den satt redan inom mig, pikade mig kanske för att jag gått med i ännu en fanclub och skrattade åt en trettionioårig sexårings förtjusning över den här t-shirten och postern som jag hämtade på posten.

Jag är glad över att jag inte kysste mitt lik, även om det hade räddat mig från ett sista jobbigt kliv. Det hade givit en än värre eftersmak i munnen än den jag borstat bort sedan 19 april.

Det blir långsamt bättre. Inte snabbt längre, men stadigt – och vad fan, jag har all tid i världen.

Hej för stunden.

 

2 reaktioner på ”Ingen mun-mot-mun med mitt lik

  1. Du har ett sånt fantastisk språk – ett nöje att läsa

    …ordet vimmelframkallande borde användas oftare.

    Meningen ”Där jag sitter i min själs trädgård känner jag ibland hur jag gungar under ett äppelträd och ständigt provocerar blommorna att regna ned över mig. Det är underbart, men ibland blir jag lite yr och måste söka skuggan.” är mästerlig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s