Det är höst, för fan …

Regnet piskar mig när jag går nedför Teatergatan. Vinden blåser av min huva och det är fan inte ett dugg romantiskt.

Jag missar trean med mindre än en minut. Nästa kommer om tretton (såklart) minuter. Delar väntkur med en man som röker – och givet vädret ids jag inte be honom gå ut. När hans vagn kommer går ett fyllo av och tar hans plats. Han rosslar, harklar och drar upp gegga ur sitt bröst och spottar i skamvrån. Regnet och vinden kastar sig in som kamikazepiloter där vi står, fyllot och jag.

Biljettautomaterna är sönder på vagnen hem. En liten seger i en halvfull vagn som luktar svagt av tisdagsfylla. Jag släpar på dubbla väskor och det är rätt ironiskt. I morse bar jag dem till korpmatchen strax efter klockan 07. Värmde upp på Heden under allt mer uppsprucken sky. Sen kom inte motståndarna – de hade glömt att berätta det för oss bara. Så där sitter jag på väg hem – i monsunliknande förhållanden – med oanvända träningskläder som sällskap. Det är så ironiskt att det är … extremt icke-roligt.

Jag går av i Olskroken. Det är mörkt redan. Klockan är inte ens halv nio. När slutade sommartiden, egentligen? Förkrossade löv ligger som fastklistrade på trottoarerna. Vattenpölarna har hittat en djupare mening med sin tillvaro. Vinden sliter av min huva igen – hallå, det var inte roligt förra gången heller, vindjävel!

På gatan har vintern fattat tag i den stora presenningen som täcker huset mittemot. Den sliter och drar i väven och ljudet är totalt enerverande på alla sätt. Vinden ökar och jag är på väg att få rascha, araben och allt annat som gubbsnea Göteborgare kan tänkas utstöta.

Vad kan jag säga? Det är höst, för fan …