Månsamtal

”Varför är du så glad”, sa månen. ”Du är väl inte full?”

”Nix”, sa jag. ”Det är inte du heller, men du skiner starkt.”

Månen nickade, tror jag, där den tillbringade kvällen, snyggt upplyst, bakom kringflackande moln som fick sina spännande ljuskanter av samma måne.

”Det är en bra kväll”, sa månen.

Ovan som jag är att småprata med himlakroppar tog det ett tag att finna något vettigt att säga. Jag var en smula stött över att ha stigit av spårvagnen strax efter att ICA:s jalusi fallit ned med ett skratt och dödat mitt hopp om frukostmjölk, men å andra sidan på väldigt gott humör på alla andra sätt. Det hade varit en övertygande dag på jobbet; fina möten och gott om avprickningar på att-göra-listan.

Kvällen hade jag tillbringat med en toppenmänniska, M som kan få gråstenar att skratta. Det är så belönande att kunna prata om allt från galna människor till sorgen över cancerbesked med samma självklarhet. Pasta och bara vara på Temple Bar är alltid en bra idé.

”Det är sannerligen en bra dag”, sa jag till slut.

”Vad ska du göra i morgon”, sa månen.

”Fika med Ölgudinnan, vad det verkar”, sa jag.

”Oj, det blir alltså en tvådagars?”

”Nja, jag ska hem till lille T, J och pyttelille Wille på lördag”, erkände jag utan minsta ånger.

”Sommartempo på intaget”, sa månen.

Jag skrattade och ryckte på axlarna. ”Vad ska du göra i morgon?”

Månen funderade ett tag. ”Jag ska nog hänga här, tror jag.”

”Då ses vi i morgon”, sa jag. ”Jag kanske sjunger en sång för dig på vägen hem då.”

”Om du sjunger Bob Hund så försök inte sjunga på skånska bara”, sa månen.

”Har du hört när jag gör det?”

”Om vi säger så här, den uppåtgående solen har haft ett och annat bryt på dig när du ylat i ditt ekande badrum och han kan aldrig sluta tjata om det när vi ses.”

Jag nickade och höll upp tummarna mot månen. ”Jag lovar att sjunga med min egen röst, det blir vackrast så. God natt, månen.”

”God natt, Anjo.”