Borttappat O

Det verkar som om jag tappat bort mitt O.

Hur jag än letar, gör mig till, navelskådar, problematiserar, konstruerar, fabulerar, spankulerar, agerar introvert, skjuter upp, försöker mig på esoteriska överdoser, stänger av, glider undan, låtsas som om det regnar hårdare än hårt, travesterar, lägger in mentala backen, slår ifrån mig, tänker för mycket, trycker ned och vänder mig bort så tycks det mig som om mitt O är och förblir borta.

Det känns faktiskt så här. När jag krökar gör jag det med rak rygg och behöver inte spänna magen för att få önskad profil. När jag sitter ned, andas ut och bara ser framåt är skygglapparna förvandlade till öronlappar på en bekväm fåtölj. När jag läser glada, pigga och välkomnande ord försöker jag inte läsa mellan raderna, eftersom det faktiskt inte står några brasklappar skrivna i osynligt bläck där. När jag påbörjar ett nytt kapitel är det bara nästa sida som är blank, jag är full av innehåll utan att behöva låna från sidan som jag just skrev, så att den blir tom på nytt och allt börjar om(ständligt) igen. När jag går mot strömmen är jag varken motsträvig, lättborstad (hmm, kanske då och på extra glada kvällar), skrynklig eller slätstruken. När jag pratar med gamla som nya vänner är det nya ord och äventyr som väntar, inget kvarblivande i det var bättre förr och ju mer förr desto bättre. När jag vaknar och minns det som var accepterar det sin statistroll och gör plats på scenen för nästa stund och dess ögonblick i rampljuset. När jag väntar på nästa kyss vet jag att det är den bästa någonsin, och aldrig mer en påminnelse om gårdagens förlorade sälta. När jag gör vad som helst är jag inte vem som helst och jag har gått från tänk om till tänk om i både tanke och handling.

Det är allt tydligare att jag tappat bort mitt O.

Om du hittar det – hör inte av dig är du hygglig.

Hälsningar
En lycklig man.