Det gick, som det alltid gör när regnet behagar att obehagligt vräka ned från alla håll (inklusive underifrån), ett säreget begravningssällskap på Göteborgs gator. De samlade ihop fallna paraplyer, stackars förvridna kadaver av en gång stolt uppfällda regnskydd som nu blott var makabra rester, och förde dem till den sista vilan i första, bästa papperskorg.
Jag fann ett paraply, prickigt och glatt vid sin födsel, som låg ut och in på en gata i Olskroken. Dess inre, aldrig ämnat att blötas, exponerat för ett obarmhärtigt regn och dess GHB-påtända kompis, stormbyn.
”Allt jag ville var att en gång, bara en gång få vara ett parasoll och inte ett paraply”, sa den prickiga stackaren. Denna längtan, jag kunde ej motstå den, och lyfte varsamt upp paraplyet, tog av mig min vattentäta jacka, svepte in det lilla paraplyet och gick hemåt i ösregnet. Likt svultna vargar slet vattnet och vinden i mig från alla väderstreck och tycktes uppfinna ännu ett väderstreck bara för att jävlas, men jag bar paraplyet – stolt och jävligt blöt – ända till mitt enkla hem.
Det var för sent, det visste jag när jag släppte ut det. Inte ens en stunds värme från min hårtork (som ser ut som en anknäbb) kunde hjälpa. Paraplyet var på väg att ge upp.
”Det är okej, jag fick i alla fall följa med min ägare, hopfälld förvisso, på en promenad när det var mulet med vissa sprickor i molntäcket. Jag kanske såg solen då. Det är det jag tar med mig när jag sluter ögonen”, viskade paraplyet.
Med försiktig hand, så ömt jag bara kunde, strök jag längs dess trötta yttre. ”När solen kommer ska jag göra en drake av din väv och låta den sväva mot den blåaste av skyar”, sa jag. ”Och, jag lovar dig att i vår ska jag köpa en cykel och låta ersätta dess ekrar med din metall. Du ska få bli bli en del av glädjen som snurrar längs knastrande grusvägar när jag skjutsar världens bästa flicka till en hemlig picknick utan slut.”
Paraplyet sa ett knappt hörbart tack och var borta.
Word up, Anjo 