Kan inte stanna till

”Var är du?”

Jag hör ropet någon annanstans. Ett planlöst ropande i dimman bakom mig. Vände jag mig om skulle jag se den svaga lyktan i din hand, hur den desperat brinner när du söker efter mig. Och kanske skulle jag ana repet i din andra hand. Det du vill binda mig med. Binda mig vid din ännu ej tända lägereld i ett kallt, kallt hörn av världen.

Jag vänder mig inte. Jag kan inte stanna till. Inte längre, inte kortare, inte alls.

Framför mig, en ytterst liten vattenpöl, fast det hade kunnat vara ett för stort och djupt hav en annan dag. Nu behövs bara en flaga från ett ungträd för att bygga en barkbåt stor nog att bemästra det, en annan gång hade inte ens all världens bark givit minsta hjälp.

Jag kan inte stanna till. Inte ens för en stund. Inte ens för att läsa flaskposten som lämnats vid pölen.

Pergamentet i den för gamla flaskan är för hårt rullat för att jag ska se dess ord, men jag kan dem utantill utan att ha sett dem. Jag har läst exakt likadana texter, fast diktade med andra ord, och jag har läst dem för länge, för ingående och för personligt. Och jag har ramlat omkull varje gång, glömt hur jag ska kunna gå därifrån. Ja, till och med glömt hur jag ska kunna stå upp.

Så, jag rådfrågar vinden, utan att vila, och vinden säger det jag misstänkte att den skulle säga: Stanna inte till, inte ens för en stund.

Så jag fortsätter. Vid ett vägskäl kommer du från ett annat håll. Du ser att jag har en historia bakom mig. Jag ser din. Ingen frågar om förr, båda är på väg på en väg utan väg tillbaka. Du ser de torkade tårarna på mina kinder, men frågar inte om varför de fanns en gång, inte för att du är kall, utan för att värmen finns i nuet. Det gläder mig. Jag tänker leva i så många dagar efter denna och vill inte begrava de drömmar som ännu ska upplevas tillsammans med de som brast och blev till kalla, ensamma nätter.

”Vart är du på väg?” Din fråga överraskar mig. ”Jag vet inte”, svarar jag. Det låter så självklart och du nickar bekymmerslöst. ”Det är en bra plan”, säger du sen.

”Allt som är bestämt är att jag inte kan stanna till. Inte längre, inte kortare, inte alls”, säger jag. ”Väntar jag här stjäl någon min själ och mina skäl – och då skulle jag bara bära skuld för andras skull igen.”

”Flummigt, men kristallklart”, skrattar du. Du ser mig i nuet och struntar i sorger och svärta jag inte ens länkar till här eller orkar linda in i något svårtytt. Det är oerhört skönt. Jag mår bra, men vill inte berätta en gång till om vägen dit. Jag vill att resultatet ska sjunga för sig självt.

Sen ger du mig en knuff åt rätt håll med ännu ett skratt. Jag stannar inte till, inte ens för en sekund och snubblar skrattande, samtidigt jag ger dig en knuff i retur, ännu närmare något jag inte vet något om, men är fast förvissad om är det enda rätta för mig.

Jag hör inte ropet i dimman längre, men så slår det mig. Det var inte mig ropet gällde. Det var till någon som stannar när som helst för att slippa gå ett enda steg framåt. Det var inte till mig. Och, även om det kanske inte är självklart för den som bara sett mig förr, så stannar jag inte till. Inte nu. Aldrig någonsin.

 

 

4 reaktioner på ”Kan inte stanna till

  1. TACK …för mig blev dina ord om att inte längre stanna till aldrig någonsin,det som gav mig mod att göra något som senaste dagarna funnits i tankarna hos mig . Ett beslut. Tack…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s