En reklamresandes nästandöd

Klockan ringer vid fyra. Det är för tidigt för allt, till och med facebookande. Jag väcks ur en märklig dröm. En av byråns viktigaste kunder bad mig dra åt helvete och alla på byrån höll med.

När jag går ut, 04.52, regnar det helt i onödan. Varför slösa vatten på bara mig och tidningsbudet? Det lyser lite förvirrat i en handfull fönster på Redbergsvägen. Mitt enda sällskap i kuren är en man som tittar ned i marken och undrar; varför i helvete är vi här så här dags?

På vagnen snattrar två unga tjejer som om klockan är minst 08.30, den är 05.02.

05.04 blir jag överraskad av ett slagregn. Det är lite välvilligt och övergår inte till hagelstorm förrän jag nått säkerheten på den döda Centralstationen. Där väntar en man med gitarr på dagens första försenade tåg och de som är lite mer vana än mig vid den här tidpunkten låser upp kiosker. En svag doft frestar från Subway, men det är 05.16 – fortfarande för tidigt.

Flygbussen är det enda som lockar i den öde terminalen. Jag tror att fågelkvittret är falskt, en inspelad slinga för att göra folk glada. Det fungerar inte riktigt inser jag när jag tittar mig omkring.

När bussen rullar ut ser jag att tusentals lampor brinner i staden, långt fler än det är människor vakna.

Landvetter är raka motsatsen. Från en mörk, tyst och regnig loge sprintar jag in på en scen som är ett bullrigt vuxendagis. Män med gråsprängt hår av alla de slag drar sina rullväskor efter sig. Det dricks öl här och där. Jag somnar nästan igen. Planet är också halvsömnigt, halvfullt och mackan jag får – flög visst economy extra – är halvtråkig.

I Danmark väntar engelska lekledare. Klipp och klistra, fundera, tolka, skapa insikter, generera idéer, kaffe, vingummin, chokladkolor, dansk lunchbuffé, kaffe, en kopp te som anarkistiskt avbrott, kaffe, kaffe, vingummin, chokladkolor, mer kaffe, vatten och applåd till oss alla – 9,5 timmars hårt jobb som gav en hel vägg med tankar nedkokade till post-it-chockfärger.

De långsamma timmarna. Väntan på flyget. Planlöst (verkligen) irrande bland butiker, barer och långa korridorer. Välkommen ombord. En halvtråkig macka till. Bultande huvudvärk. Herregud, jag är trött. Mannen på flygbussen sover. Jag är avundsjuk. Klockan är 21.45. Det gör ont av trötthet när jag blundar.

Hoppar av vid Kopparmärra. Spontankonsert pågår. Sms-biljetten plingar. Jag tar treans spårvagn (men inte till ljuva livet). Huvudet värker. Jag är hungrig. Vet att kylen är lika tom som min säng. Får dock ragg. Inte till sängen, men till magen. I frysen ligger några rostbröd. Klockan är 22.30. Tio minuter senare har jag glömt dem och kunde lika gärna bett en eldsprutande drake rosta dem. Äter upp skinkan utan bröd och kastar i mig en näve cashewnötter. Klockan är för mycket. Jag är för trött. Magen är inte nöjd. Tough!

Nästa tjänsteresa får fan gå till Maldiverna. Veckans två tog mig till Surte (det mest spännande där var mannen som kastade ciggen på trottoaren innan han gick in på banken och sen plockade upp ciggen och fortsatte röka när han kom ut igen) och så dagens 18,5 timmar långa dags färd mot natt.

Jo, förresten. Naturligtvis blev jag utvald för en random check i säkerhetskontrollen. Jag fattade ordet taske, men annars uppfattade jag bara hurdy-gurdy samtidigt som amazonen hällde ut mina pinaler på disken.

God natt.