Från lorum ipsum-tillvaro till popcornrespit

Här kommer ett gott råd från en lycklig man: Låt aldrig en soluppgång titta på dig utan att stirra tillbaka. Och det gäller naturligtvis även dagar när du är lite utanför saker och ting. Jag har en sådan i dag.

Kroppen är trött. Hjärnan, hjärtat och själen hoppade ombord ett expresståg en kväll i veckan och har rusat och rest runt i mitt inre sen dess. De sitter nu och hämtar andan i min själs trädgård och dricker Trocadero. Kroppen får ta smällen istället. Men, det är ett mekaniskt problem – jag är otroligt nöjd att det är så.

Det var i tisdags det hände, allt som fick mig att kantra lite lätt och snurra runt inte så lite. Det var dags för ett nytt avgörande beslut. Jag diskuterade det med en klok person (som kan få gråstenar att skratta) lite tidigare, men plötsligt var jag tvungen att göra något åt det.

Det handlade i grunden om att våga vikta mig rätt. Eller kanske vilja det också. Lite annorlunda uttryckt – om ditt liv kan liknas vid en etta så måste du någon gång sätta dig i det första rummet. När plötsligt en biljett dök upp till mitt gamla jag, en chans att spränga sönder nästan fem månaders uppgång, så tog jag den inte – och det fick mig att vibrera. Jag kunde sprängt min sparsmakat möblerade, men fina, etta och blivit både hemlös och rotlös igen. Jag valde bort det.

Det är otroligt skönt att leva nu och inte behöver gräva i då. Jag är inte helt van vid det, har för ofta stått till knäna i min egen skit och försökt att förklara hur jag hamnade där. Dels när folk frågat, dels för att jag på något sätt gillat det – ska du försena nu är det bra att förlänga då.

Jag fick chansen till ett återfall nu och herrejävlar vad jag missade den.

Det var ett välformulerat försök. Det tryckte på alla de rätta knapparna, men jag bommade det. En blick på en spegel som reflekterade mitt nu räckte. Jag kan inte slänga bort det här, kan inte krossa det här glaset och sen lappa ihop det och hoppas att det minns hur jag såg ut. Det finns inte en tanke på att istället stirra in i en sorg och låtsas att det är min spegelbild när jag egentligen vill le, skratta och kanske dansa till och med.

Mitt hjärta sa nej till chansen att vara någon annans, det slår för mig och min lycka nu. Det är inte egoistiskt, inte på det fula sättet åtminstone. Hjärtat har plats och förståelse för alla och en särskilt vacker kammare som väntar för någon särskild när helst hon står där. Däremot har det inte tid att skrumpna ihop och bli en återvinningscentral där folk lämpar av mörkret och hoppas få betalt i floskler och välmenande tomma ord. Jag var en sådan tombola en gång, men egentligen låg det bara nitlotter i mörkret där. Vinstlotten ligger i att älska sig själv, även när det känns trögt, tungt och jobbigt, och den kan inte jag trolla fram.

Det var lätt att gå, men samtidigt låg jag vaken halva natten. Jag hade ett rejält tryck över bröstet. Bilder flödade. Det var som en lycklig och kasst filmad hemmavideo. Andetagen var tunga, som om jag verkligen pressades ned av en osynlig förlorare som inte ville bli av med ännu en hållhake på mig. Men, jag lyckades sist somna och vaknade … lättad. Det fanns ingen sorg i att jag inte offrade mig igen. Ingen alls, men inte heller ett uns mindre hjärta än tidigare. Fantastiskt.

Kanske är det för att jag gått från en lorum ipsum-tillvaro till något som kan liknas vid ett rätt skarpt korrektur. Jag vet inte. Vad tycker ni? Ser ni skillnaden? Förstår ni att när jag ser på mig själv nu så ser jag färgerna och vet vem jag är? Jag behöver inte fylla de betydelselösa markeringstexter med aktiviteter som markerar att jag inte vill se mina egna kulörer och hellre måla andras.

Jag kan inte längre rädda andras liv och på frågan om vad det kostar svara: för mycket av mitt liv. Mitt liv skrivs inte lorum ipsum längre …

Men, det är som alla andra stora segrar inte en seger utan förluster. Jag är trött, förkyld, hängig och sliten. Visst, delvis på grund av galet mycket att göra, men mest av att jag tog nästa steg ut i friheten. Hjärtat, själen och hjärnan är pigga, men makapären behöver oljas och vilas.

Så för att återknyta till rubriken … det är dags för en popcornrespit från allt vad tankar och aktiviteter heter nu. Mot tv-soffan och en film som förmodligen är mycket sämre än mig.

PS! Missa inte inlägget som publiceras här om en timme. Det är förskrivet och ingår i en stafett. Stay tuned.

3 reaktioner på ”Från lorum ipsum-tillvaro till popcornrespit

  1. Underbart att läsa detta, du är starkare och det visas tydligt i dina texter och det bästa är att även jag blir starkare av att läsa det du skriver, fan heller att jag ska loosa i den jobbiga situation jag befinner mig i just nu, kämpar som fan och det ska bara gå.

  2. Det är så otroligt att läsa det du skriver. Att läsa att du inser att du är starkare nu, har ett egenvärde som ingen kan stampa på. Att få följa dig på denna enorma resa är en ynnest och när du berättar så fångas jag av din historia. All kärlek är du värd Anjo. All lycka kommer fylla din kammare och ditt hjärta. Det är jag så övertygad om och när det händer kommer alla vi som följer dig här att få veta det. UNDERBART :)))

  3. @Carina – Bra där, att göra sitt yttersta och kämpa, det är det som gäller. Det var min väg framåt.

    @Bittan – När det sker kommer det märkas, ja 🙂 Tack som tusan för att du läser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s