Från ruin till hus

Jag rör väggen och allt badar i ljus
förr saknade brytaren tro på ström
i detta mitt allra mest sorgsna rum
denna ruin som skulle varit mitt hus

Jag sprang tyst i mitt ekorrhjul då
för att skapa nog med ljus till alla andra
så att de säkert skulle kunna vandra
även när världen var vedervärdigt grå

I samma hjul slet jag alltid för din skull
men när jag sen sökte plats i vårat vi
sprang du på omvägar obekymrat förbi
och såg aldrig hur illa jag föll omkull

Jag blev ett med min egen tragiska ruin
täckte den i förtvivlad gammal mossa
för att sen vanvettigt och blint frossa
på det gift som skulle döda energin

Fyrarna som jag förr såg som kärlek och tro
var nu utbrunna vårdkasar längs en kust
där jag förliste mot klippor utan tröst
för att sen drunkna i det grumliga utan ro

Först när jag låg sönderfallen på botten
såg jag att blodet alltjämt pumpade fram
och när fiskarna à la ett spa åt min skam
steg jag mot ytan och den räddande flotten

Jag paddlar så länge med mina bara händer
tills jag skymtar mitt försenade land
med darriga ben når jag en orörd strand
och tar första steget på vägen där du aldrig vänder

Min första levande kväll är så plötsligt svart
den släcker kyligt bålet på några sekunder
men dessa ögonblick fylls av små under
och så vet jag plötsligt inte hur men absolut vart

Ekorrhjulet rostar i en numera nedlagd park
ett tivoli som skyltar med mitt falska namn
där gav jag min kropp till helt fel famn
jag går förbi och förblir lyckligt stark

Min ruin nås när första gryningen tar vid
jag undrar vad jag ska köpa virke för
men att vara pank är inget som stör
jag köper helt enkelt nästa bräda i sinom tid

Idag står mitt nya hus på sitt egna sätt klart
kanske i strid med varje regel och norm
men jag är stolt över dess unika form
och att gå över min tröskel är så underbart

I rummet där i mörkret allt var gömt
syns alla bilder jag tagit men ej sett
sorgkanter byts mot nya ramar så lätt
och snart är det onda från förr helt glömt

I trädgården ett skjul jag inte vill minnas
där står den stora vågskålen fylld igen
en bekväm möjlighet att för mig som vän
skänka bort mitt liv istället för att finnas

Dess ena skål når ned till golvets tiljor
i den finns inget som något från mig tar
bara en lapp med orden du ska stanna kvar
jag rörs av bokstävernas längtande viljor

En vilsen kontrast är i dess andra skål
där spretar törnen som vill göra sönder
i tron att det är vägen till lyckliga stunder
det skulle bara få oss att ruttna i ett svart hål

Jag backar från skjulet och tar inget därifrån
kravlösheten jag bär väger mer än allt
den smeker hjärtat så att inget blir kallt
att släppa taget om den vore ett förödande hån

Skjulet rivs och på dess plats gror nu ljus
det skiner över mig och de som behöver
fast bara om de har nog med hjärta över
att också vakna bredvid mig i mitt vackraste hus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s