Anteckningar från en promenad till jobbet

Den ligger utanför porten, en ros utan stjälk. Kärleken nådde bara nästan ända fram i helgen. Längre ned på gatan ligger en vinflaska utan hals – vad skriker den ut, egentligen?

Från bussen har allt annat än ett pärlband strötts de gångna nätterna. Burkar, påsar från McDonald’s och godis vittnar om att här gick de som inte fick något annat med sig hem. Trutar, ej klädda i renhållningsverkets EU-godkända kläder, gör sitt bästa för att städa upp (rätt högljutt).

En haltande svart hund, strumpa på vänster framtass, är obeskrivligt rörande att se där den nosar sig fram med sorgsna ögon. Det kan jag inte riktigt säga om deltagarna i motvillighetens promenad från vagnen till kontorsvärlden i Gårda. Jo, det är måndag, men ni har ett jobb att gå till och det blir inte löneavdrag om man trivs en smula.

Det lossas material där energibolaget gjuter en ny grund, bokstavligt och kanske också bildlikt? Det är extremt bred götebåsska som pratas av lossarna och det känns på något sätt tryggt.

Smedmästare Karlssons Gångväg löper över Dämmebrons slussar, men få inte något poetiskt i blicken och tänk inte storvulna tankar. Det är en liten träskrutt som är kanske tio meter lång (och då överdriver jag).

Löven är trötta och tunga, detsamma tycks gälla för människorna jag möter – nästa gäng på det där motvilliga stråket. De har uppenbart dragit i sig en överdos av surt och motsträvigt syre på spårvagnarna (där ingen verkar vara glad när man går förbi) och kan inte låta den friska morgonluften ta en glad plats i bröstet.

Den enda som har skäl att klaga är flickan med muskelbristningen, men hon haltar – precis som hunden – tappert och med modig min trots att hennes muskler säger att hon har för långt kvar.

En vidöppen fruktbil står på Stampgatan, så lämpligt på en måndag när alla knyter nävarna och tänker sig starta ett nytt liv. Det är en tid när alla jag möter verkar längta bort, men det finns ironiskt nog ingen kö vid passpolisen.

Längre ned på gatan stuvar en dam in bagage i en bil. Den lilla dörrmatteliknande och grå hunden viftar energiskt åt sina nya väskvänner och dess svans slår nästan in ansiktet på den mycket större och klart mer ointresserade hunden som mest verkar tänka att nu blir det trångt.

Asfalten är sprucken på centralen där spårvagnar verkligen inte rusar fram, kanske en symbol över hur den här staden behöver repareras. I Brunnsparken är varken duvorna eller alkisarna talrika eller fulla. Någon har fortfarande glömt att bygga upp huset som brann på Södra Hamngatan – oklart om det beror på överklaganden eller underprestation – och det är risk för regn senare idag.

Det här är verkligen en helt vanlig måndag och strax är en helt vanlig promenad till jobbet över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s