Poesiapoteket

Jag kanske jobbade lite för länge idag och kanske var jag lite för blöt när jag gled in på gatan hemma. En huvudvärk satte rejäl fart och jag insåg till min fasa att jag inte hade några alvedon hemma. Klockan var närmare 20.30, apoteket var stängt sedan länge, men så gnisslade det till. En skylt slog i vinden och på den satt ett litet vitt pappersark med handskrivet budskap. Texten var på väg att försvinna i regnet, men gick fortfarande att urskilja.

”Poesiapoteket”, läste jag, öppnade dörren och klev in.

”Goder afton”, hälsade farmaceuten bakom disken. ”Vad kunna jag min herre bistå med?”

”Jag har huvudvärk”, förklarade jag och han nickade. Han öppnade ett skåp och plockade fram två böcker. ”Molande, likt två nästan tysta, men ändå då och då långsamt klagande sjöfåglar som klyver en annars tyst sommarkväll och far fram? I så fall rekommenderar jag en blandning av Heidenstam och Setterlind.”

”Det är mer konstant”, sa jag. ”Liksom pulser och jag behöver något snabbverkande, tror jag. Heidenstam är briljant, men mer försiktigt aktiv. Setterlind har många sorgsna stråk som kan förhala effekten och skapa lite annat i mig. Har nog tryckt i mig lite för mycket av honom när jag läst dödsrunor.”

Han nickade. ”Normalt skulle jag då rekommendera Patti Smith, men givet detta väder – denna kväll som är ett rasande och ettersprutande vilddjur – kan hon slå fel. Boye är alltid en smeksam vän, men om din huvudvärk kanske blott höstångest är kan hennes vårantydningar bli väl kraftiga och ge en motreaktion.”

”Det värker rejält”, sa jag och lutade mig mot disken, min panna i mina händer och armbågarna som stöttepelare. ”Det avgör saken”, sa apotekaren och blåste dammet av en gammal bok. ”Shakespeares sonetter. Ta en rejäl dos av dessa innan du somnar så gör huvudvärken sorti likt sommarens flugor när höstens frost gör entré. Totalt magiskt innehåll.”

”Biverkningar?”

”Bara positiva i så fall, men för säkerhets skull kan jag skriva ut lite lugnande om du vill.”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag är inte typen som vill bli en medicinjunkie, men om du verkligen rekommenderar något som inte trasslar till min hjärna, så.”

Han räckte över en tjock bok. ”Tranströmers samlade verk. Kan få helvetets skärseld att bli ett väluppfostrat adventsljus.”

Jag packade ned medicinen och sträckte mig efter plånboken. ”Vad blir jag skyldig?”

Apotekaren höll upp händerna. ”Göm dina dukater, min vän. Skriv blott vackra ord sen. Din skuldsedel är tom så länge du fyller sidor med dina ord.”

”Tja, jag hade tänkt att skriva tills jag dör”, sa jag.

”Vi är således kvitt. Tillfriskna nu kvickt och låt sedan din gåspenna raspa mot pergament på en resa utan slut.”

Jag gick hem. Huvudvärken syntes mig redan avtagande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s