Identitet känd

I morse var det egentligen en så grå höstmorgon att den hade gjort sig bättre fotograferad i svartvitt än i färg. Löven på träden visade en silvertrött baksida och dess hy, som i våras var mörkgrön, nu blekt grön, med tydliga ålderssprickor. På platsen där en mack låg en gång såg det ut som om en vattenpöl antagit formen av ett sånt där kritstreckslik som man ser i amerikanska deckare.

Klockan var inte ens sju, men jag vibrerade. Jag brukar få rätt ont i huvudet när det är sådana här dagar på gång – och det har varit en hög av dem sedan 19 april – men det kändes annorlunda idag.

Jag kände mig oerhört befriad och närvarande. Jag gick alldeles ensam nedför en regnig Norra Gubberogatan, men mådde, trots huvudvärken, förbaskat bra.

Jag heter Andreas Johansson och det finns ingen smärta kvar. Det här är jag, det här är bilden från min utgångspunkt. Jag tog den strax innan klockan åtta i kväll.

Min identitet är känd. Det här är jag. Välkommen ut ur kapseln säger jag till mig själv. Har mina ögon någonsin varit mer intensiva tänker jag? Har de någonsin sagt nej, nu jävlar kör vi mer tydligt än nu?

Jag vet inte hur många identiteter jag har haft.

Jag var den sorgsne poeten, pojken med det självuppoffrande hjärtat, i många år. Jag reste Europa runt och var hej och du med alla på IFK:s läktare under nästan 20 år. Jag var den raljerande copywritern som visste bättre fast jag inte visste någonting. Jag var den döde sektmedlemmen som levererade tomheter under flera år i ett försök att slita sönder själen – jag hade inte lyckats via vare sig sprit, spel eller dobbel och inte rört droger – så på något jävla sätt skulle det väl gå att riva sönder allt.

Det finns ingen sorg kvar. Ingen tillbakablick som river nuet. Jag kan önska att saker slutat annorlunda, men å andra sidan – jag har ett oskrivet blad framför mig. Vackra människor ser mig, jag ser dem och det är vår i mitt liv, årstiden till trots.

En gammal vän sa en gång att svenskar hellre är position än person. Jag stämde bra in på det. Inte för att jag inte hade tilltro till min person, utan förmodligen tvärtom. Jag visste mycket väl att jag kunde om jag bara tillät mig. Men, fy fan vad jobbigt – jag valde en position, jag blev en outsider från mig själv.

Det började nog i skolan. Jag kunde skobba, skippa läxor, gäspa mig fram och ändå kvittera ut goda betyg i högstadiet, gymnasiet och en ekonomie magister från Handels i Göteborg. Det var aldrig allvar. Jag gjorde vad som krävdes och inte ett dugg mer. Jag flöt med.

Problemen började när kärleken ville ta plats. Där var jag novis och där gick det inte att fuska. Jag trodde nog att jag var fullständigt med, men det fanns alltid ett mått av desperation eller vilsenhet. Oavsett om vi pratar tidigt 90-tal eller för den delen sommaren 2010. Jag var gruvligt kär gång på gång, men också en slags fallskärmshoppare – alltid redo och rätt säker på att när som helst behöva falla och landa ensam på en ogästvänlig jävla äng.

Kärleken blev en stötesten, så jag sökte andras sympati. Jag blev den vackre, som aldrig lyckades, och slickade i mig allas förvåning – någonstans visste jag förstås varför, utan att erkänna det. Det var aldrig helt harmoniskt. Något fanns alltid och bråkade inom mig. Jag sökte mina likar, vilket var vansinne.

Och, det var när den längsta kärleken sprack, samtidigt som fotbollen mörknade och blev våldsam, som jag föll för filosofin. Jag trodde nog att den skulle få mig att förstå alla gåtor, men när alla svar är felaktiga så blir det inte så förtvivlat bra. Eller, trodde jag det? Trodde jag kanske istället att det här var den ultimata rollen? Att aldrig behöva vara mig själv mer?

Åren i sekten var som ett tidvatten som långsamt rullade undan i över sju år. Från att jag vände dem ryggen, rev sönder alla brev, raderade adresser och telefonnummer tog det över sju år innan jag helt kunde se dem utan att darra någonstans. Och, det var mycket tack vare alla sparkar på mig som jag fattade hur illa det var.

Jag växte, efter åren i sekten, i mitt jobb, kanske för att det var bekvämt, enkelt och en bra flykt från livet i övrigt. Fotbollen återtog sin plats och jag tänkte nog ersätta delar av mitt filosoferande med tips, spel och annat.

För två år sedan nådde jag botten, känslomässigt. Det var ytterst nära att jag vände åter till sekten då, lite som en narkoman på jakt efter en jävla fix. Skit i om det skulle bli överdosernas överdos. Jag ville bara dra mig undan, bara falla, bara implodera.

Jag gick in i kapseln. Utåt sett fungerade jag som vanligt; ord, innerlighet, värme och en hel del av det som är tydligt idag – men, fortfarande på något sätt en roll, det går inte att sätta fingret på hur, det bara var så. Det var en slags placebotid. Jag åt ett sockerpiller istället för att ta medicinen. Återigen, på ett sätt var det bekvämt – jag hade en roll, en falsk identitet.

Det var först när allt det där brast som jag tydligare började förstå mig själv. Grattis på nästan-39-årsdagen kan man säga att det var då.

Plötsligt fanns inte behovet av att spela en roll. Mitt sätt att se på så mycket började gradvis justeras. Jag öppnade ögonen, vägrade se genom mitt eget dunkel längre, gnuggade bort det och tappade behovet av att spela – kanske även förmågan?

Sorgen över det som flytt var ej mer. Glädjen över allt som är växte och växte. Min blick blev stadigare och stadigare. Öppenheten exploderade.

Kraften återkom till mina fingrar – ni skulle se mig försöka gå till jobbet utan att stanna till och skriva ned ögonblicksskildringar i blocket. Mina ögon har blivit en magisk kamera och pennan ritar pixlarna med bokstäver. Jag spinner nät och fångar historier från morgon till kväll. Boken går framåt – och det vimlar av lappar i både hjärna och på skrivbord som skvallrar om att skrivkramp inte bor här.

I veckan, som jag nämnt i några inlägg, fattade jag ett grymt viktigt principbeslut (stora ord, hurra) och det var som att dra ur den sista proppen. Det flödade, jag darrade, spydde nästan och vaknade otroligt lättad dagen efter. Strunt i detaljerna, det är slutresultatet som räknas.

Ända sedan april, ibland blixtsnabbt ökande, ibland enerverande långsamt lunkande, har jag vandrat vidare. Jag är aldrig framme, men jag känner mig totalt nu. Det finns inga spår av den självnedvärderande poeten, den blasétrötte skribenten, den könlöst gapande fotbollssupportern, den introverte grubblaren som undrar varför ingen ser honom i mörkret och så vidare.

De var aldrig jag, men de tog över i så många år. Nu är bara jag kvar. Många skymtade mig, men aldrig hela mig. Nu finns inget annat. Det är jag och mina ord.

Min säng är fortfarande bara halvfull och många sidor återstår innan jag sätter punkt för första boken, men varje sekund för mig närmare det. Jag ser konturerna av dig som ska komma, inte alla som inte finns kvar. Orden jag skriver nu är som stormluckor och skyddar mig när det blåser.

Allt jag gör och är för mig närmare mer glädje. Jag rör mig längre bort från det en gång skarpa svarta, som nu bara fortsätter att suddas ut, blekna, för att suckande försvinna i en dimma som aldrig når mitt nya berg. Dimman förblir i en dal där jag gömde mig. En dal jag aldrig kan nå igen.

Det är en förbannat bra kväll i min själs trädgård.

Och i morgon ska jag träffa agenten. Hurra.

14 reaktioner på ”Identitet känd

  1. Åh vad glad jag blir att läsa dessa rader! 🙂
    Det går inte beskriva. Jag kommer på mig flera gånger med att le och för varje gång blir leendet större.

    Ta hand om dig älskade vän och du, det är ett förbaskat fint foto på ögon som glittrar på ett sätt man bara kunnat ana förut 😉

    Pöss och Kramen

  2. Märkligt att det kan kännas naket att kommentera en verbal streakning.
    Dina formuleringar och närhet är underbara. Innerliga gratulationer är kanske fel formulerat men ändå på sin plats. Vi driver alla, var och en, en kamp mot våra väderkvarnar. Din lust att vinna din kamp, följs härmed, med lika delar glädje som spänning. Här behövs ingen läxning av mor min. Vi ses på bokmässan. //Sancho Pancho dela Mancha

  3. Dina bruna ögon som är fulla av ärlighet, värme, förståelse och ett lugn som gör att jag känner sådan tillit till dig och det du skriver.

    Finns inte en agent i världen som kan motstå detta, lycka till imorgon!

  4. Jag kommer lite för sent? Lite för sent att säga lycka till imorgon men kanske lagom för att få veta hur gick det?
    För mig, den hungriga efter värme själen, har du en plats som ingen annan kan ta. För mig, en humanist och kosmopolit som vill röra sig fri är du ett exempel på det att det finns en annan -son som jag kände innan.
    Så hur gick det??+

  5. @Bittan – tackar, tackar.

    @Anne-Lie – tusen tack.

    @frk … – tack du.

    @jonas – jäpp, det borde vi göra, verkligen.

    @Carina – det gläder mig att läsa detta.

    @ingrid – tveklöst

    @Fredric – intressant att det väcker tankar, hoppas de är bra tankar 🙂

    @itsgonnabefine – tack du, får säga tack live på MMJ, förslagsvis.

    @elwira – bra kväll, väldigt lite boksnack, men det behövdes prata annat också visade det sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s